Diskrimineringen i rättsväsendet är högst oviss

Kanske är det ett olycksfall i arbetet att författaren använder formuleringen: ”Det främsta syftet med studien är att skapa en bild av beteenden och arbetssätt som leder till att den berörda känner sig orättvist behandlad och kränkt” (sid 39).
Tajmningen var i vart fall inte den bästa. Brottsförebyggande rådets rapport Diskriminering i rättsprocessen leder direkt tankarna till Maciej Zarembas artiklar i DN om vilka kränkningskriterier man kan vinna framgång med hos Diskrimineringsombudsmannen.

Jag läser att ”materialet är styrt av flera selektionsmekanismer, vilket gör att den inte kan anses representativ för alla former av missgynnande av personer med utländsk bakgrund”. Inte representativ, alltså.

Syftet med studien är inte att man ska kunna göra generaliseringar, läser jag vidare, utan att kvalitativt beskriva minoritetspersoners negativa erfarenheter av rättsväsendet.

Kvalitativt beskriva. Det låter vetenskapligt men är det inte. Brå har läst 168 anmälningar till DO, intervjuat åklagare, domare, advokater och tolkar, samt ”sammanställt befintlig kunskap” på området.

Däribland diskrimineringsutredare Masoud Kamalis analyser och förslag. Kamalis slutsatser var så hårresande att dåvarande integrationsminister Jens Orback på inga villkor ville kopplas ihop med Kamali. Frågetecken kan också sättas framför Brås hänvisningar till juridikprofessor Christian Diesens antologi Likhet inför lagen. Utifrån ett femtiotal studentuppsatser slår Diesen fast att det svenska rättsväsendet diskriminerar människor med utländsk bakgrund.

Förfärligt om det vore sant, men Diesens bevisföring bygger på det obestyrkta antagandet att infödda svenskar och personer med utländsk bakgrund är exakt lika laglydiga. Så länge forskning saknas om skillnader i brottsbenägenhet är faktiskt den mest närliggande förklaringen till att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade på landets fängelser att de begår fler och grövre brott. Inte att de är diskriminerade av rättsväsendet.

Det är på den förra regeringens uppdrag som Brå har undersökt vilka uttryck diskriminering kan ta sig mot målsägande och misstänkta med utländsk bakgrund. Hur vanligt det är att rättsväsendet diskriminerar denna grupp går Brå dock inte in på.
Jag ifrågasätter inte att enskilda med utländsk bakgrund kan kränkas vid sina kontakter med Rättssverige. Jag tvivlar inte på att fler tolkar i domstolarna kan göra stor skillnad till det bättre. Däremot är det ett jättebekymmer att vi fortfarande famlar i ovisshet om diskrimineringens omfattning. Vad tjänar det till att analysera ett samhällsproblem utan att ta reda på hur stort det är?

En inte minst bland jurister omhuldad patentlösning är att fler anställda i rättsväsendet med utländsk bakgrund skulle minska upplevelsen av diskriminering. Från integrationssynpunkt finns helt klart poänger med att fler än infödda svenskar söker till polis-, åklagare- och domaryrkena. Från diskrimineringssynpunkt är vinsten inte lika självklar, eftersom det är orimligt att betrakta personer med utländsk bakgrund som en homogen grupp.

En åtalad med indisk bakgrund lär knappast uppleva sig få en justare behandling i en svensk domstol bara för att åklagaren är född i Pakistan och försvarsadvokaten i Thailand, för att ta ett drastiskt men illustrativt exempel. Tilltron till det svenska rättsväsendet avgörs i allt väsentligt av andra saker än den etniska tillhörigheten hos de personer som verkar som poliser, åklagare, advokater och domare.