Säg smajl och skrota handelsblockaden

”Jag har träffat många ledare i kommunistiska och socialistiska länder men aldrig någon så intresserad av svensk företagsdemokrati och demokratiska processer som Fidel Castro.” Året var 1975 och Olof Palme var – som förste västlige statsminister – på besök. Han utnämndes till hederspionjär och iklädde sig den kommunistiska barnorganisationens blåvita halsduk. När Palme tillfrågades av svenska journalister om de politiska fångarna blev svaret överslätande. Andra inom socialdemokratin var desto tydligare. De politiska fångarna avfärdades som CIA-agenter.

Det gullades.

Numera är det bara den övervintrade Castrokramare som står på barrikaden för den kubanska diktaturen. På lördag är det stödgala i Malmö och inför den hörs ekon från det långa 70-talet: ”De som sitter i fängelse är brottslingar som dömts för att ha samarbetat med fientlig främmande makt.” Proggikonen Mikael Wiehe kommer dit för att sjunga ”Sången om frihet”.

Friheten är ditt vackra namn.
Vänskapen är din stolta moder.
Rättvisan är din broder.
Freden är din syster.
Kampen är din fader.
Framtiden ditt ansvar

Vilket hån.

Med gårdagens besked om att Fidel Castro kliver av som president och ÖB kan stödgalan bli något av en sorgestund (även om han sitter kvar som chef för kommunistpartiet). Det kom ett varsel redan i parlamentsvalet förra månaden. Raul Castro fick 99,37 procent av rösterna i sin valkrets medan Fidel Castro bara fick stöd av 98,26 procent.

När nationalförsamlingen på söndag kungör det nya ledarskapet blir brodern Raul sannolikt också formellt herre på täppan. Under Fidel Castros sjukdom har han sedan 2006 i realiteten varit det högsta hönset. Snacka om förnyelse: efter 81-åringen kommer en pigg 76-åring (också han med 49 års diktatur bakom sig). Men frågan är inte om status quo ska bevaras utan om förändringens färdriktning under ett kommande politiskt generationsskifte.

Kubanerna är fattiga och förtryckta. Reformtrycket dämpas dock av att Venezuela och Kina subventionerar diktaturen (den roll som Sovjetunionen en gång hade). Kubanerna har knappt heller erfarenhet av något annat: 70 procent av dem har aldrig haft någon annan ledare än Fidel Castro. Men det finns också en modig demokratirörelse som vädrar en smula morgonluft. Med tanke på det bistånd som tidigare har gått till diktaturen har Sverige ett särskilt ansvar att stöda den.

Det spekuleras i att Raul Castro vill följa den kinesiska vägen med ett öppnande av ekonomin och ett samtidigt bibehållande av den politiska diktaturen. Redan det skulle förstås vara ett framsteg, men inte minst USA kan bidra till mer genom att spräcka myten om den hotade revolutionen.

Den kubanska regimen är en restprodukt från det kalla kriget. Men det gäller också den amerikanska handelsblockaden. Den har litet praktiskt värde (USA är en av Kubas största handelspartners), men betingar ett mycket högt propagandavärde. Please, skrota sanktionerna och säg smajl.