Borgerliga kulturpolitiker är vänsterns gisslan

Vad är borgerlig kulturpolitik? Det debatteras för fullt, men tyvärr tycks det ännu oklart vad svaret är.

I Västerviks-Tidningen levererar Magnus Nilsson en rykande het drapa över en ryggradslös borgerlighet som skyggat tillbaks och gett vänstern problemformuleringsprivilegiet i kulturfrågor.

”I grunden handlar det
om en brist på självförtroende som samverkar med en brist på idéer om
vad en borgerlig kulturpolitik skall vara bra för.
För
vänsterns del är saken klar. Kulturpolitikens syfte är att understödja
en sådan kultur som bidrar till att de ekonomiska och politiska
maktförhållandena i samhället förändras: individens oberoende skall
utplånas till förmån för kollektivets makt representerat av den
enväldiga härskaren.

Det är därför de
vänsterdominerade kultursidorna i den svenska pressen pråmar rena
vansinnigheter. Det är naturligtvis inte så att de betvivlar det Naomi
Klein, Noam Chomsky, Johan Ehrenberg skriver. De uppfattar att dessa
personer har något intressant att säga om hur samhället är beskaffat.
Detta hänger ihop med föreställningen om att det inte finns något
sådant som objektivitet eller sanning. Allt är beroende av urval,
perspektiv och tolkningar.

Om inte förutsägelser
stämmer beror det inte på att premisserna är fel. I stället beror det
på olika kapitalistiska eller imperialistiska konspirationer. Att
vänsterregimer orsakar fattigdom och förtryck är oftast USA:s fel.
Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Lukasjenko, Chavez. Vänsterikonerna
varierar så smått i typ och brutalitet. Fienden är alltid USA, Israel
och den fria marknaden. Det är religiös fanatism förklädd till politisk
och ekonomisk lära. Styrkan i brygden är avsevärd.

Borgerligheten
har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina
fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än
att driva sina egna uppfattningar.

Trycket
är så stort att många borgerliga debattörer känner sig tvungna att i
vilket fall nicka erkännsamt åt vänster. Hur många borgerliga
debattörer har till exempel inte betygat sin beundran för Naomi Klein i
stället för att helt enkelt konstatera att 90 procent av allt hon
skriver i princip är lögn? Hur många erkänner inte mumlande att Marx –
som haft fel i exakt allt – är en intressant tänkare?”

Det är lätt att hålla med honom, men som vanligt saknas själva handlingsprogrammet. Exakt hur ska en borgerlig kulturpolitik verka?

Egentligen borde det vara enkelt att sätta ihop marknadsliberala lösningar för att stimulera tillkomsten av ny kultur. Och formulera ett konservativt program för att bevara vad vi kallar kulturarvet. Ändå tycks borgerligheten förlamad i frågan, livrädd för kritik.