På väg att bli utan grönt kort

Det skiljer bara ”ett femtal” procentenheter mellan Alliansen och oppositionen, hävdar Klimatberedningens (pdf) ordförande Hans Jonsson. Ungefär åtta procentenheter, säger Anders Wijkman (kd). Tio procent, säger Lena Hallengren (s).

Vad hela handlingsplanen kostar – det rör sig om allt från ”utvecklad samhällsplanering” till en gigantisk satsning på mer järnväg – finns det ingen riktig uträkning av.

Men när det rör en sifferuppgift är Hans Jonsson desto klarare: ”Vi har haft 15 sammanträden.”

Man kan inte annat än bli imponerad av karln. Vilken självbehärskning det måste ha krävt att sitta igenom alla dessa långa möten under växande insikt om att de rödgröna hellre skulle bli ertappade med att pimpla flaskvatten än unna regeringen att Klimatberedningen blev överens.

Alliansedamöterna accepterar att Sverige ska minska CO2-utsläppen med 38 procent (1990-2020), vilket är långt mer än EU-kommissionens krav. Men hellre än att bli av med möjligheten att kritisera regeringen skruvar då s, v och mp upp kraven till 40 procent och vägrar gå med på att insatser utanför Sveriges gränser ska få räknas in.

Det är lika oklokt i sak som politiskt.

Dels bryr sig atmosfären inte ett skvatt om var utsläpp sker. Därmed är det orimligt att genomföra dyra insatser i redan CO2-snåla Sverige, när utvecklingsländer skövlar skogar och bygger kolkraftverk så dammolnen ryker och man kan få väldigt mycket mer klimatskydd för pengarna där.

Dels är det orimligt att inte ta hänsyn till hur andra industriländer agerar. Alliansen kopplar målen till EU:s och Kyotosystemets beslut, men vänsterpartierna tar föga hänsyn till effekterna på jobb och välfärd. Sverige ska frälsa världen på egen hand, kosta vad det kosta vill.

Uppenbarligen tror man att opinionen ska bli imponerad. Tillåt mig tvivla. Folk vill hellre ha ansvar än överbud. De rödgröna kan bli sittande utan grönt kort förr än de anar.