Sverigedemokraterna: Allt oftare dras fårakläderna på

Under tiden som riksdagspartierna ömsom har duckat ömsom har gått i närkamp med frågan om man ska ”ta debatten” har sverigedemokraterna hyfsat framgångsrikt gnuggat bort stämpeln av att vara ett ensidigt främlingsfientligt parti.

Trots det togs de etablerade partierna på sängen av sd:s valframgång i
kommunerna 2006. Därefter har partiet bitit sig fast runt tre procent i
Sifos väljarbarometer.

För att sd ska kunna ta sig över fyraprocentsspärren och in i riksdagen
efter nästa val krävs det futtiga 55 000 röster utöver de 162 000 som man fick förra gången. Målet ska nås genom att privatpersoner hostar upp minst 20 miljoner kronor i bidrag som kan pumpas in i partiets valfond.

Förra lördagen när sd firade 20 år menade partiets frontfigur Jimmie Åkesson att det är tack vare sd:s långsamma utveckling som partiet har kommit för att stanna. Ett faktum som enligt Åkesson har skapat panik hos riksdagspartierna.

Snarare stress, skulle jag säga. De etablerade partierna vet att de inte
är utan skuld till att det som händer kan hända. Att sd har lyckats etablera sig på den inrikespolitiska scenen har flera förklaringar. Det går inte att bortse från att ett antal regeringar under de senaste decennierna har överträffat varandra i misslyckad invandringspolitik.

Många invandrare och barn till invandrare klarar sig bra, men det finns
allvarliga problem med arbetslöshet, bidragsberoende och utanförskap hos stora grupper människor med utländsk bakgrund.

En första förutsättning för att sd inte ska lyckas ta sig in i riksdagen
2010 är att regeringen inte med fog kan anklagas för att blunda för de
problem som faktiskt finns. Här har Nyamko Sabuni och Tobias Billström
börjat bra: de har varit aktiva och tydliga utan att acceptera några
förenklade beskrivningar av läget.

En andra förutsättning är att sd granskas så att väljarna får veta vad
partiet egentligen står för och vad det försöker göra. Efter att ha plöjt
partiets program kan jag konstatera att partiet i ena ögonblicket försöker
låta traditionellt borgerligt, i nästa vädjar till vänsterväljare.

I ena stunden ska bidragsfusk bekämpas och polisen få mer resurser.
Låginkomsttagare ska få lägre skatt och barnfamiljerna valfrihet. I nästa
stund dyker det plötsligt upp hyllningar till ”ekonomisk demokrat”. Det är ett så unket gammalt vänsterbegrepp att socialdemokratin har lagt det på hyllan för länge sedan.

Försvaret ska få mer resurser ˆ för att värna fäderneslandet. Fäderneslandet. Varningslamporna blinkar.

Som sagt, partiets populism och brist på egen bärande övertygelse i andra frågor än den som har med invandringspolitik att göra, löper som en röd tråd genom programmet.

Även om sd inte är nazistiskt är det ingen slump att en handfull
partiföreträdare från just sd nu avslöjas med att ekonomiskt ha stöttat rent nazistiska grupper (Expo 1/08).

Sverigedemokraternas grundläggande affärsidé förblir att bevara Sverige
svenskt. Räkna gärna hur många gånger ”svensk” och ”svenska” hyllas i partiets olika handlingsprogram. Jämför sedan med i vilka negativa sammanhang som orden ”utländsk” och ”utländska” förekommer. En typiskt försåtlig formulering är att utlänningar inte ska komma hit ”och här åtnjuta rätten till livslång försörjning”.

Sd:s partiföreträdare uppträder allt oftare i fårakläder, gärna borgerliga.
Men det som pågår är inget annat än varumärkessnyltning.