Bildt är kaxig, men inte tillräckligt kaxig

Nog är han allt bra kaxig, utrikesministern. Den kommentaren fälldes kanske på riksdagens diplomatläktare när Carl Bildt i dag talade om var skåpet står. Inte sedan Bildt var statsminister har den varit lika profilerad och aktivistisk. I själva verket får man gå tillbaka till Olof Palme för att finna motsvarande vilja att ställa Sverige i den globala politikens centrum.

Men där också slutar likheterna. För Palme var Sverige ett stort land medan vi för Bildt snarare är ett litet land som bara kan få inflytande i kraft av att göra nytta i de rätta sammanhangen. Det låg alltså en hel del symbolik i att en del av den svenska Tchadstyrkan landade på plats i Afrika samma dygn som Bildt deklarerade utrikespolitiken.

”Vi har alla ett intresse av ett Sverige med en klar röst i Europa och med ett starkt engagemang för fred, frihet och försoning.”

Med de orden avslutade Carl Bildt den utrikespolitiska deklarationen – och jag kan bara instämma. Vi har dessutom fått en rejäl standarhöjning när plottrigheten i Perssonregeringens utrikespolitik har ersatts av helhetssyn och fokusering under Alliansen. Inte minst görs det ett Herkulesverk på biståndsområdet.

Men det finns också frågetecken. I utrikesdeklarationen slås det fast att ”vi fäster stor vikt vid relationerna till Indien och Kina”. Det har jag inga problem med. Däremot blir det problematiskt när Bildt med exakt samma ordval beskriver relationerna med USA. För svalt, tycker jag (för att använda ett svalt uttryck).

Jag vet inte om det rör sig om räddhågad politisk korrekthet, eller om det bara är ett uttryck för bristande tydlighet. Fel är det i alla fall: både som politisk viljeyttring och utrikespolitisk nödvändighet.

Någon bristande tydlighet råder det däremot inte i fråga om konflikten mellan israeler och palestinier, men tyvärr avspeglas i formuleringarna en politik som har blivit ytterligare några grader Israelovänlig. Carl Bildt har ett stort engagemang i frågan och han vill spela en roll. Så långt är allt väl, men det får inte som nu leda till att svensk utrikespolitik går vilse i terrängen.

I regeringsdeklarationen i höstas glömdes mantrat om militär alliansfrihet bort, men nu är det åter tillbaka. Men det har ingenting med tydlighet att göra. Natomedlemskap är inte aktuellt, men däremot ytterligare fördjupning av samarbetet. Samtidigt ska inte Sverige ”förhålla sig passivt” om ett EU-land eller ett annat nordiskt land (Nato-landet Norge) skulle angripas. Sverige har å sin sida en ”förväntan” på att få motsvarande hjälp. I praktiken skulle dock hjälpen komma via Nato.

Säkerhetspolitiken blir allt mer diffus. Men den största osäkerhetsfaktorn finns i avsaknaden av ett integritetsförsvar. Detta samtidigt som president Putin höjer den egna rösten mot omvärlden och tystar andras på hemmaplan. Bildt är öppet kritisk mot den auktoritära utvecklingen, men inte kaxig nog för att lansera förnyat stöd till dem som kämpar för ett friare Ryssland.