Obama har svänget som Clinton saknar

Musikvideon Yes we can, med Will.i.am från Black Eyed Peas tillsammans med mängder av gästartister, är skenbart väldigt enkel. Det är en akustisk gitarr, en melodi tassande som en vaggvisa, svartvitt foto och en rad sångare som avlöser varandra men alltid återkommer till omkvädet Yes we can, samtidigt som man hör den demokratiske presidentvalskandidaten Barack Obama leverera exakt samma ord. Den är en av de mest kraftfulla politiska partsinlagor som gjorts.

Gästartisterna är inte de vanliga föredettingarna som brukar dyka upp när det vankas välgörenhetsinspelningar. Det är människor med högre konstnärlig trovärdighet. Filmälskarna får se den fantastiska skådespelerskan Scarlett Johansson, musiknördarna höra jazzlegendaren Herbie Hancock.

Och Barack Obama, förstås. Inspelningen baserar sig på det tal Obama höll i New Hampshire den 8 januari i år. Han anknyter till det Amerika som sett människor från hela världen att söka sig till dess frihet, som sett medborgarrättsrörelsen segra, till det Amerika som sträckt sig mot månen och faktiskt tagit sig dit. Yes we can.

Talet är tonsatt därför att det fungerar precis som musik. Det är en känsla, och inte mycket mer. Ett diffust minne av en lagom svunnen men ändå tillräckligt nära tid, som barndomens alltid så varma somrar.

Inte mycket att gå till val på, kan tyckas. Men Barack Obama har en otrolig medvind. Efter att i helgen ha vunnit Washington, Louisiana, Nebraska och Maine har han nästan knappat in det överläge Hillary Clinton dock fortfarande har när det gäller delegater till partikongressen. Clinton har inte den där känslan, och i kväll går Maryland, Virginia och Washington DC till val. Det Clinton saknar i positiva vibbar har hon dock i stället i form av superdelegater till kongressen, som hon just nu har nästan dubbelt så många som Obama. Men superdelegaterna kan rösta fritt, och ändra sig ända fram till kongressdagen.

Demokratiska partiet tycks kluvet på mitten, vilket är särskilt ironiskt då ju ett av Obamas nyckelord är enighet. Men om demokraterna vill vinna Vita huset borde de rösta fram Obama. Flera opinionsmätningar visar nämligen att han, om han ställs mot republikanen John McCain, skulle vinna duellen. Samma mätningar visar att McCain däremot skulle besegra Clinton. Om det vore val i dag, alltså. Minnet av Bill Clinton i Vita huset är väl mer konkret än minnet av barndomens sommardagar.

John McCain kommer aldrig att tillägnas en lika bra musikvideo. Musik- och skådespelareliten stödjer nästan alltid demokraterna. Men det är McCain som har ett fungerande politiskt program, som har erfarenheten och som har besegrat alla sina konkurrenter, bortsett från Mike Huckabee som fortfarande kampanjar för fullt, redan tidigt. Sådant kommer att spela roll, även om man aldrig ska underskatta känslornas betydelse i ett val.