Per Gudmundson
I veckor har den amerikanska högerns mest högröstade ideologer rackat ner på honom. Pratradiovärdarna har sablat honom vid fotknölarna. Men senator John McCain ser ut att ta hem nomineringen och bli det republikanska partiets presidentvalskandidat. Trots motståndet ibland dem som borde tillhöra hans kärntrupper.
De politiska pratmakarna på högerkanten i tv-sofforna har gjort sitt yttersta. Ann Coulter, som är en av de mest rabiata konservativa tyckarna, sa till exempel att hon skulle kampanja för Hillary Clinton om McCain blev republikanernas kandidat. Pat Buchanan (så paleokonservativ att det inte finns någon svensk motsvarighet) gick steget längre och sade att om valet kommer att stå mellan Clinton och McCain finns alltid en tredje väg: pistolen i nattygsbordet.
Men vanliga människor som definierar sig som republikaner gillar McCain – hela 72 procent av republikanerna gillar honom, faktiskt, enligt PEW research. Och i opinionsmätningarna så leder han över både Hillary Clinton och Barack Obama, om det vore val i dag. Varför kan då inte de konservativa opinionsbildarna fördra honom? Han borde ju kunna vinna valet.
Den mer neokonservative tyckaren John Podhoretz skriver om detta i en kommentar på Commentary. Han menar att McCains kritiker begår ett misstag när de fördömer McCain för att han inte alltid är benhårt ideologiskt konservativ.
”McCain skulle utan tvekan bli en dålig ledare för en ideologisk rörelse. Men det republikanska partiet är inte en ideologisk rörelse. Det är en politisk apparat för den amerikanska högern. De som sammanblandar partiet med den konservativa rörelsen ägnar sig åt en fantasi – att det finns absolut ideologiskt ren politik, och att det är skamligt med ideologiska avvikelser.”
Kanske något att fundera på också här hemma i Sverige?