PJ Anders Linder
Först över mållinjen, segerkrans och en stunds återhämtning, kanske rentav en kväll framför tv:n utan att man måste säga ett ord om Irak, etanolsubventioner eller skatterabatter för sjukvårdsförsäkring. Det må vara även en amerikansk presidentkandidat förlåtet att känna längtan efter en stund av sådan frid.
Men inför dagens primärval i 24 delstater är det bara republikanen John McCain som har hopp om en seger som tillåter en pilsner och ett avbrott i tillvaron som energizer bunny. McCain leder stort över tvåan Mitt Romney i de nationella mätningarna, och framför allt ligger han långt före i tunga delstater som Illinois, New Jersey och New York.
Romneys enda hopp är att han tar sig förbi McCain i Kalifornien, där så många ombud står på spel. Om Romney förlorar i Schwarzeneggerland får han lämna loppet med ett Hasta la vista ringande i öronen.
Hos demokraterna fördelas ombuden proportionellt, och ingen av kandidaterna är redo att sätta in den avgörande stöten. Bägge vinner stora delstater – Clinton New York, Obama Illinois – och i de senaste dagarnas mätningar har Clintons nationella försprång smält bort som en kampanjkassa under prime time. Valet i Kalifornien blir en rysare.
Vem ska man hoppas på?
I utrikespolitiken finns fördelar med Hillary Clinton. Hon har en mer realistisk syn på frågor om risk och makt och har inte gjort utfästelser om att dra hem de amerikanska styrkorna från Irak inom en viss tid. Även Clinton vill minska truppnärvaron men inser att det måste göras med hänsyn till säkerhetsläget; USA kan inte säga hej och åka hem oavsett om Irak står på gränsen till anarki eller ej.
Clintons andra tillgång för en internationell betraktare är egentligen en halvgången last. Hon står facket nära och har blivit mer protektionistisk under kampanjen. Ändå är hon en bättre frihandlare än Obama, som hellre talar om handel i termer av orsak till arbetslöshet än källa till välstånd.
Inrikespolitiskt ligger de ganska nära varandra i sak, men avståndet är desto större när det kommer till profil, tonläge och associationer. Clinton leder tankarna till hårt partitänkande vi mot dem och 90-talets bittra, oförsonliga bataljer (och många känner olust inför maken Bills aggressiva kampanjande; vart tar han vägen efter en Hillaryseger?), medan Obamas budskap handlar om nystart och samarbete.
En tvekamp mellan McCain och Clinton riskerar att bli en icke-favorit i repris och ta fram det sämsta hos bägge sidor.
En duell McCain-Obama blir förstås också hård. Men i stället för kamp mellan två tvärsäkra läger har den chans att åtminstone delvis bli en produktiv historia om hur två outsiders försöker att lugna ner sina partier och hitta fram till de oberoende väljarna.
Om jag var två kalifornier i kväll, en röd och en blå, skulle jag lägga mina röster på John McCain och Barack Obama. Som svensk byter jag Obama mot Clinton.