Claes Arvidsson
”Man skriver och begär inhibering. Sedan avgör länsstyrelsen. Om stiftelsens styrelse är enig brukar det inte vara något problem. Så säger Bo Bladholm, moderat kommunfullmäktige i Stockholm, i en kommentar till artikel i Dagens Nyheters om Paulinska donationsfonden.
Stiftelsen ska stödja änkor och föräldralösa flickor med avkastningen från en fastighet på Svartmangatan i Gamla stan. I änkan Christina Paulis testamente från 1789 stadgas att fastigheten i ”evärderliga tider” ska ägas av stiftelsen.
Att döma av DN verkar fonden inte vara den piggaste och dessutom reses frågetecken kring fördelning av lägenheter (man sökte ”justa hyresgäster” och hittade en i sonen till stiftelsens ordförande kyrkoherde Per Qvarnström).
För några år sedan bildade en del av hyresgästerna en bostadsrättsförening med sikte på att köpa loss fastigheten. Det är inte något konstigt med det. Inte heller att länsstyrelsen två gånger har sagt nej. Eter överklagande ligger ärendet hos länsrätten för bedömning.
Under sin tid i fondens styrelse på Svenska kyrkans uppdrag (fram till i höstas) har Bladholm varit pådrivande för en försäljning. Christina Paulis sista vilja känner han uppenbarligen inte någon respekt för.
Och tyvärr är han inte ensam om att ta lätt på stiftelsestatuter, när de inte riktigt tycks passa i vår tid. Jag tycker det är respektlöst.