Sjukförsäkringen: teknokraterna ser inte skogen…

Moderaternas Göran Pettersson ger sig förtjänstfullt nog in i diskussionen om förslaget att stoppa tilläggsförsäkringar i sjukförsäkringen. Annars har det ju varit förbluffande tyst från ja-läget. Tala om politisk dödsdrift: lägga djupt kontroversiella förslag, få dem hårt kritiserade och sedan inte göra ett skvatt för att förklara och försvara. Hur tänker man då?

Med detta sagt tycker jag inte att Petterssons (och regeringens) linje håller. Och ursäkta mig, nu blir det lite tekniskt.

Socialförsäkringsministern (ja, eller snarare finansdepartementets) tankegång är denna: Staten tänker i framtiden erbjuda 75 procent av lönen för den lilla grupp som får vad som ska heta förlängd sjukpenning. Om det blir tillåtet att höja den nivån genom privata försäkringar ökar risken för att människor ska stanna borta längre från arbetsmarknaden, eftersom högre ersättningsnivåer ger längre frånvaroperioder. Och att tilläggsmarknaden finns beror ju ändå bara på att staten erbjuder de grundläggande 75 procenten…. Alltså är tilläggsförsäkringen en sorts snyltande, där individer & försäkringsgivare utnyttjar statens generositet till att erbjuda en tjänst som kostar staten ännu mer pengar.

Till att börja med kan man ställa sig den filosofiska frågan om statens roll i det hela. Varför ska staten först tvinga alla med lön att ha en obligatorisk sjukförsäkring som ger 75 procent av lönen – men förbjuda dem att försäkra sig till 80 eller 85!? Och vad ska man säga om alla arbetsgivaravgifter som tas ut ovanför taket på 7 1/2 basbelopp och som inte ger några förmåner alls? Hur är det med millimeterrättvisan där?

Men om man tar ett djupt andetag och bortser från allt detta, varför omöjliggöra för dem som vill ha bättre skydd? Även den som bara har teknik, ekonomiska studier och millimeterrättvisa för ögonen och struntar i djupare politiska värderingar borde väl tänka så här: Om det nu leder till något större utgifter för staten att det existerar tilläggsförsäkringar – fast finansdepartementet har inte sagt ett knyst om vad för slags belopp det gäller, och de kan inte vara speciellt höga – bör inte slutsatsen bli att försäkringarna stoppas, utan att man belastar dem med en avgift som finansierar den extra kostnad som uppstår för staten. I valet mellan två osmakliga ting är det trots allt bättre att straffa den som tänker på sin egen trygghet med beskattning än att göra alternativet de vill ha fullständigt omöjligt.

Fast nu tycker jag inte att man ska göra det valet. För om det i ena vågskålen ligger risken för ett litet läckage ur socialförsäkringen, så finns i den andra vågskålen värdet av att individer agerar förtänksamt och tar egna initiativ för sin sociala trygghets skull.

Värderingsmässigt tycker jag att det är bättre om individer och hushåll tar större ansvar för sin trygghet – genom sparande, försäkringar, kollektivavtal eller vad det nu vara månde. Men det är bra också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: stat och kommun kommer aldrig att kunna leverera all den välfärd som människor vill ha, och då är det lika bra att snarast möjligt få så många exempel som möjligt på att andra vägar framåt är möjliga.

Även om det sker till priset av att politiken inte blir till punkt och pricka utformad efter vad läroböckerna i nationalekonomi föreskriver? Yes, Sir!

Och, märk väl, i hela det inlägg har jag inte med ett enda ord berört att förslaget är ett politiskt och kommunikativt haveri som gör en redan illa tåld regering ännu mer impopulär. Till näst intill ingen nytta.