Det går att göra bra film utan filmpolitik

Kvällens Guldbaggegala visar på problemen med de senaste decenniernas kulturpolitik. Kanske har den inte varit direkt skadlig – men har den varit särskilt framgångsrik?

Bland favoriterna i kväll finns Johan Klings Darling och Roy Anderssons Du levande. Bägge är otroligt sevärda. Andersson har utvecklat ett helt eget filmspråk och Johan Kling är på väg att göra detsamma. Men de två filmarna är intressanta också för sina roller i filmbranschen. De jobbar med reklam (med samma formspråk; Roy Andersson har länge haft ett eget signum, men även Johan Klings reklamfilmer går omedelbart att känna igen som Klings), och står mer eller mindre utanför den svenska modellen inom filmpolitik.

Roy Andersson blev nästan utfrusen av den svenska filmmaffian på sjuttiotalet. Efter filmen Giliap dröjde det 25 år innan Andersson åter kunde göra en långfilm (den fantastiska Sånger från andra våningen). Johan Klings öde är inte lika dramatiskt, men när han ville få stöd för Darling fick han nobben av filmkonsulenten. Två kritikerrosade egensinniga kvalitetsfilmare, alltså, och bägge misshandlade av den svenska filmpolitiken.

När svensk filmpolitik sjösattes på början av sextiotalet var det just det undflyende begreppet kvalitet som eftersöktes. Genom att lägga en särskild ”skatt” på varje biobiljett finansierade man Svenska Filminstitutet som hade som idé att ta fram kvalitetsfilm. Det kan tyckas märkligt i dag, med tanke på hur sällsynt bra svensk film redan var.

Redan på tio- och tjugotalet cementerade ju Sverige sin position som filmnation. Victor Sjöström och Mauritz Stiller var (och är fortfarande i historieböckerna) enormt stora. Och bara några år innan Sverige bestämde sig för att införa en statlig kvalitetsdefinition hade Sverige en ny guldålder. På femtiotalet gjorde Bergman konstnärliga mästerverk på rad, Hasse Ekman fyllde salongerna med eleganta komedier, Alf Sjöberg tolkade stor dramatik, och till och med en komiker som Nils Poppe fick in en konstnärlig fullträff med Pengar. Utöver detta levererades habila kriminal- och spänningsfilmer av Arne Mattsson, och en massa bredare underhållning, förstås. Ett filmunder, i sanning. Sprunget ur en vildvuxen och fri marknad.

Men uppenbarligen tyckte man att det var oroande att Sverige inte hade fött fram mer än detta inom ramen för en rent kommersiell verksamhet. Tv-mediets framväxt och biografdöden var naturligtvis en starkt bidragande faktor. Man trodde att film på stor duk var hotad. Hur skulle man kunna ana att kapitalismen bara några decennier senare skulle föra in platta storbildsapparater i varje hushåll? Så föddes i alla fall den svenska filmpolitiken.

Katastrofalt har det inte varit. Svenska Filminstitutet har fungerat. Årligen har Sverige som filmnation lyckats producera ungefär två filmer bra nog att skicka till internationella festivaler. Vilket inte varit tokigt på en produktion som legat runt tjugo filmer om året. Stora namn har fötts inom systemet (Bo Widerberg, Jan Troell, Mai Zetterling, Stefan Jarl). Mer kan kanske inte ett litet land förvänta sig. Men man måste ändå undra – hade det egentligen sett sämre ut om Harry Schein aldrig fått igenom sin dröm om ett svenskt filminstitut? Jag menar, den kapitalistiska kommersiella filmindustrin gav oss Victor Sjöström, Ingmar Bergman och Hasse Ekman. Filminstitutet har gett oss Richard Hobert.

Roy Andersson och Johan Kling visar att den svenska filmpolitiken har lite väl lätt att missa målet. Om inte deras produktion har bedömts som kvalitativt värdefull måste något ha varit fel. En borgerlig regering bör initiera en debatt om detta. Inte med utgångspunkten att det vore rätt rasera det som finns, utan snarare för att det är helt orimligt att tro att svensk filmpolitik inte skulle gå att bedriva bättre.