Nu behövs inte Lars Ohly längre, tyvärr

Januari månads opinionsmätning från Sifo skänker ingen lättnad åt det borgerliga blocket. Oppositionens övertag växer till hela 16,4 procentenheter. Vänsterblocket samlar 56,3 procent, vilket innebär en tänkbar egen majoritet för socialdemokraterna, som får 43,1 procent, och miljöpartiet, på 7,2 procent, om det vore val idag. Lars Ohlys 6,0 procent skulle de inte behöva.

Det är miljöpartiet som rycker fram. De går från 5,6 till 7,2 procent, vilket också är mätningens enda statistiskt säkra förändring. Därmed möjliggör de tanken på en regering bestående av enbart socialdemokrater och miljöpartister. Den tanken kan ha stor betydelse den närmaste tiden.

Klyftan mellan socialdemokraterna och miljöpartiet är förvisso enorm. Men bägge parterna är frestade av varandra. Sedan flera år pågår ett arbete partierna emellan att närma sig varandra organisatoriskt och politiskt. Om de nu kan kasta överbord tanken på att de behöver ta hänsyn till vänsterpartiet när de utformar den framtida politiken, så kan de nog enklare komma överens. Att förutspå ytterligare närmanden mellan s och mp torde följaktligen inte vara en dum gissning.

Detta skulle också försvåra en del av Fredrik Reinfeldts retorik. Nu har han för vana att fråga Mona Sahlin med vem hon vill genomdriva sin politik. Underförstått ligger hotet om att Ohly skulle kunna tänkas bli försvars-, finans- eller utrikesminister. Men om svaret på frågan, uttalat eller inte, är miljöpartiet blir nog väljarna inte lika skrämda. Oavsett hur disparata de bägge partiernas visioner är.

Värt att notera i denna Sifo är också att tendensen pekar mot att Alliansen har förlorat opinionsgreppet om Stockholm. Förändringen är förvisso inte statistiskt signifikant, men enligt dagens siffror besegrar oppositionen borgerligheten med 0,6 procentenheter i Stockholms.

Den som vill vinna valet måste vinna Stockholm. Det var därför Mona Sahlin i årets första riksdagsdebatt så tydligt gick in för att svartmåla Alliansens politik i huvudstaden. Det stora problemet för vänstern när det gäller Stockholm är dock att invånarna här så tydligt är vinnare på regeringens politik. Stockholm går som tåget, och invånarna har mindre att klaga på nu än med det förra styret. Men de framgångarna garanterar inte väljarnas stöd – de borgerliga företrädarna måste anstränga sig ytterligare för att visa att de verkligen gör skillnad, och undvika att hamna i blåsväder (jag menar dig, Ulf Kristersson!).

Det ser dystert ut, som sagt. Moderaternas nedgång till 20,4 från 22,6 procent är statistiskt osäker, men den känns ändå. Centerpartiet krymper också, statistiskt osäkert, med 0,3 procentenheter till 6,8 procent. Folkpartiet ligger still på 7,4 – fortfarande ingen Björlklundeffekt i sikte. Visst ljus kan skönjas för Göran Hägglunds kristdemokrater som, också statistiskt osäkert, lyfter från 4,2 till 5,3 procent.

Men det är två år till valår. Och 2004 såg det också mörkt ut, men man lyckades vända. Vissa saker talar för att det är fullt möjligt även nu. Regeringen har på kort tid genomfört ett väldigt omfattande reformpaket, och det är logiskt att förändringar som ju har både fram- och baksidor möts med motstånd och opinionsfall. Och det är också rimligt att väljarna efter ett tag vänjer sig vid den nya situationen och istället blickar framåt. Det som möjligen ytterligare talar för regeringen är att 2009 kommer att handla mycket om EU-frågor, där motståndarsidan är ofattbart splittrad. Sveriges EU-ordförandeskap kommer kanske också att skänka lite internationell glans och statsmannaskap åt Fredrik Reinfeldt, precis som Göran Persson en gång gynnades. Men då gäller förstås att man har öra även för den sunda euroskepsisen i de egna leden.

Centralt är hur som helst att kommunikationen måste börja fungera. Det håller inte att som hittills skygga i korridorerna, ducka för debatterna och huka i buskarna. Väljarna måste få höra varför refomerna genomförts, vad som är resultaten, och varför saker och ting hade varit etter värre under en vänsterregering.

Det gäller att hitta tillbaks till den vinnande berättelsen om hur den tidigare regeringspolitiken skapat utanförskap och orättvisor, och att tydligt förklara att Alliansen representerar ett vägval för en hoppfull framtid.

(Sverigedemokraterna hamnar på 2,9 och övriga partier samlar 0,9 procent. Andelen som röstar blankt eller inte anger något parti ligger på 15,6 procent. 1906 personer intervjuades mellan den 7 och 17 januari. Den statistiska felmarginalen för mätningens huvudresultat är för s 2,2, för m 1,8, för fp och mp 1,2, för c och v 1,1, för kd 1,0 samt för sd 0,9.)