Om inte Reinfeldt skruvar upp trycket går det åt skogen

Moderaterna störtdyker i en mätning som rapporteras i Expressen i dag: partiet går tillbaka mer än fem procenenheter och avståndet mellan blocken är stort som avståndet mellan Danmark och Kanada i ishockey-VM.

Beror allt detta på att man har sänkt inkomstskatten och sänkt a-kasseersättningen med några procentenheter? Skulle inte tro det. Problemet är att regeringen blivit rädd för sin egen skugga, att ingen verkar sugen på att stå upp och kämpa för sin sak utan bara hukar och ber om förlåtelse och lovar att det ska bli bättre sen.

Att Fredrik Reinfeldt åker omkring och träffar människor i hemlighet i stället för att ta den nationella scenen i anspråk gör inte saken bättre. Det låter empatiskt och fint med personliga samtal och lågmält ledarskap, men i den verkliga världen innebär det att man lämnar walk over i kampen om dagsdebatten och problemformuleringsprivilegiet.

Samtidigt som alla undrar vad regeringen har för sig och var Fredrik Reinfeldt håller hus får Mona Sahlin vara i fred och det blir fritt fram för alla väljare att projicera sina förväntningar och förhoppningar på s. Så länge partiet inte avkrävs några ordentliga besked är det fritt fram för alla att drömma.

Till sist verkar dock äntligen moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ha kommit till insikt om att det inte håler att bara tiga och ta emot och lova högre statsutgifter i morgon. Till Expressen säger han:

– Vi måste mycket tydligare jaga Mona Sahlin och få henne att visa vad hon vill göra, och med vilka hon vill göra det. Och vi måste påminna väljarna om att socialdemokraterna 2006 lämnade ett Sverige efter sig med en och en halv miljon människor i utanförskap.

Den 30 december skrev jag min SvD-krönika på samma tema. (Fast de får inte begränsa sig till att gå på bara om utanförskapet. Det måste talas rättsstat också. Och skola. Och psykiatri.) Regeringen måste bedriva samhällskritik och ställa socialdemokratin till svars för det som inte fungerar i Sverige. S regerade trots allt i tolv år 1994-2006 och i evigheter under decennierna dessförinnan.

I den bästa av alla världar skulle det kanske räcka att tala väl om sina egna förslag. I verklighetens politik måste man ha initiativet och definiera vad debatten ska handla om. Alternativet kan sammanfattas i ett enda ord: nederlag.