Energipolitik närmre verkligheten

Energipolitiken har varit pratpolitiken främsta område. Bara man säger rätt saker så är allting ansetts vara gott och väl. I decennier har vi haft poserande i stället för intellektuellt hederlig diskussion.

Sjukan finns kvar. En hel del av reaktionerna på folkpartiets förslag att avskaffa förbudet mot ny kärnkraft följer mönster 1A, till exempel pressmeddelandena från SSU, mp och vänsterpartiet. Det är Linje 3 all over again trots att det snart har gått 30 år sedan den underliga, otydliga folkomröstningen.

Även socialdemokraterna skäller. Thomas Östros talar om härdsmälta (för det borgerliga energisamarbetet) och varnar för att ny kärnkraft skulle stjäla allt kapital från utvecklingen av vind och grönt. Däremot svarar han inte på frågan: Varför då?

Men samtidigt som Östros vill plocka poäng på de borgerliga betonar han att s inte motsätter sig uppgraderingen av gamla anläggningar. och att partiet inte har några planer på att snabbavveckla ytterligare en reaktor (som Carin Jämtin föreslog i en SvD-intervju i fjol höst). Kanske rör det ändå lite på sig, även om det går förfärligt sakta.

Och, ännu mer värt att notera: Jan Björklunds propå får närmast stöd från m, bemöts med avvaktande välvilja från kd och med upphöjt lugn från centerpartiet. Ännu finns ingen utbyggnadskoalition, men hysterin och låsningarna börjar lämna frågan: i alla fall på den borgerliga kanten.