I kväll går Amerikas kronobergare till val

Om USA hade varit Sverige hade det varit lika proppfullt på Växjöhotellen i kväll som under hela hösten. Journalistkåren med K G Bergström och Lena Mellin i spetsen hade stolpat av bussen efter gud vet vilken resa i ordningen till Alvesta, Urshult eller Hovmantorp och en sista gång bläddrat febrilt i Smålandsposten, Växjös egen Des Moines Register, på jakt efter historier med den rätta lokalfärgen.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hade redan ätit tjugo gånger mer hyttsill än de någonsin önskat sig men skulle gärna ta ännu en portion ifall det kunde ge lite extra draghjälp. För ikväll skulle det vara valmötesdags – och vägen till kanslihuset börjar i Kosta.

I alla fall när USA är Sverige. För då måste jordbruksstaten Iowa vara skogslänet Kronoberg. Bägge är arbetsamma, bägge är gudfruktiga, bägge har en bra bit till huvudstaden och känner att den nya tingens ordning gärna fick vara lite generösare, även om det egentligen går ganska skapligt. I riksdagsvalet 2006 röstade drygt 110 000 kronobergare; i kväll kommer kanske 140 000 Iowabor att gå till skolor och samlingslokaler och delta i den särskilda form av möte (caucus) där det avgörs vilka primärvalskandidater som delstaten ska ge sitt stöd.

För nu är det allvar till sist. Efter en evighet av kampanjande har det blivit dags för de första skarpa resultaten i den långa process som ska producera en efterträdare till George W Bush i Vita huset. I kväll lämnar sex-sju procent av de röstberättigade invånarna i en delstat med ungefär en procent av USA:s befolkning besked som kommer att blåsa nytt liv i några kampanjer och sätta kniven i andra.

Som inga andra väljare har Iowaborna fått chans att träffa kandidaterna personligen; få av delstatens sömniga småstäder är så små eller så sömniga att ingen kampanjbuss rullat in.

Resultatet är mer oförutsägbart än någonsin. På den republikanska sidan vet man bara att ingen av två starka kandidater, Rudy Giuliani och John McCain, kommer att vinna, eftersom de har sparat sig till senare dagar och stater. I mätningarna väger det nästan jämnt mellan etablissemangskandidaten Mitt Romney och den ädelpopulistiske utmanaren Mike Huckabee.

Bland demokraterna kan Barack Obama, Hillary Clinton och John Edwards alla vinna, även om en färsk mätning gjord av Iowas stora tidning Des Moines Register (1/1) ger ledartröjan till Obama.

Det ligger nära till hands för en rationalistisk svensk att avfärda särställningen för Iowa (och New Hampshire som röstar den 8 jan) som hopplösa anakronismer. Men bristerna i representativitet har också en uppsida: de möjliggör mänsklig kontakt. De skapar en annan väg in i matchen än den som resurser och kändisskap kan ge. De många mötena med enskilda individer ger verklighetskontakt och testar flera av de viktiga egenskaper som den fria världens ledare bör ha. Dessutom – i Sverige får vanliga väljare över huvud taget ingen chans att påverka vilka partiernas toppkandidater ska vara.

Om det så småningom skulle gå snett för Rudy Giulianis kampanj kan slutsatsen bli att han förlorade i Iowa. Trots att han inte försökte vinna.