Myten om terrorismen och fattigdomen

Givarkonferensen i Paris, där världen samlade in bistånd till palestinierna i hopp om att äntligen få till stånd en fungerande tvåstatslösning, överträffade förväntningarna. Inte minst Sveriges generösa bidrag på 1,37 miljarder gavs uppmärksamhet, och det totala beloppet som utlovades på konferensen uppgick till 48 miljarder. Med de stora pengarna hoppas man illustrera för palestinierna hur belöningen ser ut om man väljer fredens väg.

Behoven är sannerligen enorma för det palestinska statsbygget. De infrastrukturella problemen vidsträckta.

Förhoppningen finns också att en höjd levnadsstandard kommer att bidra till den palestinska fredsviljan. Att människor med bättre utbildning, bättre jobb och bättre boende kommer att vara mindre benägna att stödja de väpnade organisationerna.

Carl Bildt och Gunilla Carlsson uttryckte ungefär denna förhoppning på SvD Brännpunkt: ”Skulle
levnadsförhållandena för palestinierna på Västbanken och Gaza fortsätta
att försämras är risken påtaglig att deras stöd för fredsprocessen
minskar.”

Tyvärr går det att ifrågasätta den förhoppningen. I dagarna publicerades en vetenskaplig rapport som granskar sambandet mellan ekonomi, utbildning och deltagande i palestinsk terrorism. Resultaten pekar tvärt emot den vanliga retoriken.

Evidence about the link between education, poverty and terrorism among Palestinians, skriven av Claude Berrebi, och publicerad i Peace economics, peace science and public policy (36 sidor, ladda ner här) granskar ”martyrer” i Hamas och Palestinska Islamiska Jihad.

Biografier över 183 ”martyrer” från Hamas, 103 ”martyrer” från Islamiska Jihad samt 50 ledare i Islamiska Jihad, publicerade mellan 1987 och 2002, har sammanställts, och därur har forskaren hämtat information om ekonomisk status, utbildningsnivå och civilstånd. Materialet har sedan jämförts med den palestinska allmänheten (den manliga delen, eftersom terroristerna i fråga är män). Slutsatsen är att de som deltagit i terrorism snarast är bättre bemedlade och utbildade än genomsnittet.

”Om inkomstnivå och utbildning på mikronivå är kopplat till deltagande i terrorism, är det sannolikt på ett motsatt sätt än vad konventionella antaganden gjort gällande. Både högre utbildning och levnadsstandard tycks vara positivt korrelerade med medlemskap i terroristorganisationer såsom Hamas och Palestinska Islamiska Jihad, och med att bli självmordsbombare. Att vara gift är negativt korrelerat med terroristaktiviteter.”

Alla sådana här undersökningar är naturligtvis per definition skakiga, eftersom det är små urval och informationen om varje fall kan vara knapp – men det är å andra sidan den forskning som finns. Med svagheterna i beaktande kan det vara värt att kasta ett öga på resultaten. 31 procent av palestinierna, skriver Berrebi, var att betrakta som fattiga, mot bara 16 procent av terroristerna. 96 procent av terroristerna hade åtminstone gått ut gymnasiet och minst 65 procent hade högre utbildning, att jämföra med 51 procent gymnasieutbildade och 15 procent högre utbildade i allmänheten (av samma kön, ålder och religion). 94 procent av terroristerna hade jobb, mot bara 69 procent av den jämförbara allmänheten.

Berrebi spekulerar i rapporten om hur det kan komma sig. En faktor han tar i beaktande är hur utbildningen faktiskt kan te sig i de palestinska territorierna, vilket belyses med skrämmande citat ur skolböcker.

Kanske är det inte kvantiteten det är fel på, utan kvaliteten. Både när det gäller utbildning och biståndsnivåer. Kanske är det helt enkelt ideologin som är problemet.