Nu kan det bara gå uppåt

Nu är botten nådd, verkar det som. Äntligen! Härifrån kan det bara gå uppåt.

Moderaterna och kristdemokraterna är de två borgerliga partier som mest misslyckats hålla ställningarna efter valet. I dagens mätning, som Sifo gjort på uppdrag av Svenska Dagbladet med 1 898 intervjuer mellan den 3 och 13 december, bekräftas den tesen.

Moderaterna får här 22,6 procent, jämfört med valresultatets 26,2 procent. Kristdemokraterna får 4,2 procent, mot valets 6,6 procent. Centerpartiets 7,1 och folkpartiets 7,4 representerar förvisso också tapp gentemot valets 7,9 och 7,5 men kan ändå anses ligga inom räckhåll.

Men frågan är alltså om inte botten är nådd nu för moderaterna. Sifo har i de tre föregående mätningarna noterat sjunkande moderata opinionssiffror, om än inom felmarginalen var för sig så dock en tydligt nedåtgående tendens. Decembermätningen bryter trenden, och ger moderaterna ett lyft på 1,5 procentenheter. Uppåtgången är för liten för att räknas som statistiskt säkerställd, men är värd att notera eftersom den bryter en ihållande trend nedåt. Kanske har moderaterna slagit i golvet.

Historiskt har naturligtvis moderaterna haft lägre nivåer, men sedan slutet av sjuttiotalet har moderaterna bara undantagsvis befunnit sig i opinionsspannet nedanför tjugoprocentsstrecket. Partiet har snarast pendlat mellan 20 och 30, med enstaka undantag som efter Uppdrag gransknings valstugereportage då moderata väljare rusade över till folkpartiet.

I sin kommentar till mätningen pekar Sifos Toivo Sjörén på två stora väljarströmmar. Den ena har gått från moderaterna till soffan, och den andra har gått från soffan till socialdemokraterna. Och här, vill man tillägga, skiljer sig ju opinionsmätningar från faktiska val. Det är stor skillnad mellan att svara i telefon och säga att man ska rösta och att faktiskt göra det. I skarpt läge kommer soffan att återfå sin form – Sahlin kommer att tappa och Reinfeldt kommer att vinna på det.

Men det räcker naturligtvis inte. Sifo bekräftar moderaternas opinionsproblem hos kvinnor (främst i offentlig sektor) och unga. Här krävs att det blir tydligt att dessa grupper knappast skulle gynnas av en socialdemokratisk regerings bidrags- och regleringspolitik.

Det är nästan tre år till val. Under den tiden kommer fördelarna med nuvarande regering att bli ännu mer tydliga. Betänk bara att arbetslöshetens utveckling sedan socialdemokratin kickades ut. Det går inte att betrakta detta som annat än en succé. Det år vi nu lämnar bakom oss har i ekonomiska termer varit lysande och det finns inget som på allvar säger att de kommande åren ska bli avgjort sämre.

Men politik handlar nu inte bara om hur folk faktiskt har det, det handlar också om känslor. Om hur folk tycker att de har det. Och här spelar kommunikationen stor roll.

Som Anna Unsgaard skrev i en krönika i Sydsvenska Dagbladet:

”Det handlar inte längre om vad regeringen gör och levererar. Det handlar om att regeringen hamnat i en negativ opinionsspiral som är självgenererande. Väljarna påverkas av all den dåliga publicitet som regeringen får. Känslan av att regeringen är oduglig är en stående punkt i nyhetsrapporteringen.”

När Fredrik Reinfeldt efter sitt år på turné på arbetsplatser runtom i landet nu kommer att börja inrikta sig på att mer synas i opinionsbildande medier och framstå som den ledare han är kommer detta ändras. De obestridliga framgångar som regeringens politik inneburit kommer att kunna hämtas hem. Spiralen av negativ nyhetsbevakning och bekräftande opinionsmätningar kommer att brytas.

Kristdemokraterna, som har vinglat på fyraprocentsstrecket ett bra tag nu, kommer också att tjäna på det. Det kommer att bli tydligt att de är viktiga lagspelare i den Allians som leder Sverige till framgång.