Fler borde kivas om den gamle aristokraten

I går kväll var jag och lyssnade till Per T Ohlsson, som presenterade nyutgåvan av sin bok om 1800-talsliberalen J A Gripenstedt, 100 år av tillväxt. Den kom först ut på Brombergs 1994 men nyutgåvan är det Timbro som står för. Det är utmärkt att den intressanta texten finns tillgänglig igen.

Gripenstedts gärning är ytterst imponerande och han spelade en avgörande roll för Sveriges stora välståndslyft från 1870 och framåt. Under hans aktiva tid införde Sverige näringsfrihet, avskaffade ståndsriksdagen, avreglerade kreditväsendet, byggde stambanor och gick över till frihandel. Utan de här reformerna hade det inte funnits mycket till stadig grund där man hade kunnat bygga 1900-talets välfärdsstat, och hade 1900-talspolitikerna varit lite mer influerade av Gripenstedt och lite mindre av Keynes, Marx och Wigforss hade välfärdsbygget blivit betydligt hållfastare.

Ohlsson är dock mycket noggrann med att påpeka att Gripenstedt inte enkelt kan sägas vara del endast av liberalernas arv. Han var ju inte bara för näringsfrihet och frihandel utan också för en aktiv statsmakt (järnvägarna, dåtidens bankstödsnämnd).

Ohlsson skriver: ”Det är omöjligt för den ena sidan i detta ideologiskt laddade meningsutbyte att med exklusivitet åberopa honom som exempel och föredöme.”

Well, om detta kan man säga två saker:

1. Med tanke på hur svensk historieskrivning har sett ut tycker jag inte att man behöver vara alltför bekymrad över att det borgerliga lägret tar hand om en av de stora förnyarna och ledargestalterna i den politiska historien. JAG var trots allt klart mer liberal än socialist.

2. Men för all del, det finns inga skäl att göra honom exklusiv och förmena socialdemokrater rätten att åberopa sig på honom. Goda idéer mår bäst om de får många entusiastiska förvaltare. Problemet är bara att de inte är intresserade.