En beundransvärd Pärson

Anja Pärson får bragdguldet för andra året i rad. Det är lika välförtjänt som imponerande. Alpin-VM i Åre blev en stor triumf och Tärnabystjärnan kan nu summera till sexton mästerskapsmedaljer utöver de båda världscupsegrarna. Inte minst imponerande är hennes förmåga att ladda om efter segrarna, hitta ny motivation och visa aptit på att vinna igen. Det där att verkligen, verkligen vilja vara bäst – och att sedan också se till att vara det just när det gäller, det är en fantastisk egenskap.

Före Ingemar Stenmark var det glest mellan de svenska alpina triumferna. Jag har vaga, svart-vita minnen av att man brukade se Bengt-Erik Grahn ligga bra till då och då – innan han körde ut. Men geniet och arbetshästen Stenmark förmådde höja intresset för sin sport och så småningom nivån på ett varaktigt sätt. Hans medaljer blev de första (Sollander -54 må förlåta) men inte de sista. Nu för Anja Pärson arvet vidare som toppnamn i en trupp, vars övriga prestationer skulle gjort oss tårögda av lycka under åren före IS.

På samma sätt banar entreprenörer och vetenskapsmän ny terräng. De skapar förutsättningar för branscher och kluster och framgång, men framgången blir inte beständig om det inte kommer nya starka personligheter och förnyar traditionen. Den enastående individen spelar stor roll för historiens gång, och det finns många roller att spela.