Är Bodströmsamhället här?

När Oscar Swartz uppfann ordet Bodströmsamhället var det inte de senaste dagarnas fenomen han syftade på. Swartz avsåg risken att Thomas Bodström skulle läsa allt vi skrev. Inte att vi skulle tvingas läsa om Thomas Bodström varje gång vi öppnade ögonen.

I helgen hade bägge morgondrakarna stora porträtt på Bodis, i dag är det dags igen i vår tidning. Det är inte utan att man häpnar över fascinationen över och tilltron till före detta justitieministerns kompetens. Som fyrabarnspappa ger han råd om uppfostran. Som författare tipsar han om deckare.

Häromdagen frågade sig Annina Rabe på bloggen Shampoo rising det uppenbara, i en text som behandlar Bodtröms personifiering av begreppet heteronormativitet som förklaring till hans framgång. ”Jag förstår inte varför sossarna inte gjorde honom till ny partiledare i stället för Mona. Han är det närmaste Reinfeldt de kan uppbringa, en dunderpappa som dessutom är betydligt bättre på fotboll.”

Dagens intervju ger en antydan, där det påpekas att Bodström ”kan tänka sig att bli något annat än justitieminister” efter nästa val. En elak betraktare skulle kunna tycka att Bodströms framfusighet underminerar Mona Sahlins auktoritet.

En sak talar dock emot Bodström. Han pratar ibland så fort och sluddrigt att det är svårt att hänga med. De gamla grekerna, eller i alla fall Demosthenes, övade diktionen genom att tala med stenar i munnen. Kanske är det så Bodström skulle behöva göra. Eller så är det så han gör.