Råttatouille på riktigt

Ur Råttatouille, Disney/Pixar

Den bedårande filmen Råttatouille (Ratatouille, Disney/Pixar) kittlar fantasin: en råtta i sopbergets överflöd lär sig älska avancerade smaker och lyfter sig ur sin ödesbestämda tillvaro för att sluta som mästerkock i Paris. Tyvärr räcker det med en promenad i Rålambshovsparken för att bli nedtagen på jorden igen. Där har resterna från sommarens myckna grillande inte lett till att en enda av de hungriga råttorna trotsat ödet och blivit stjärnkock. Det har bara blivit fler hungriga råttor.

Att höjt välstånd bara resulterar i en befolkningsökning som återför populationen till svältens rand påstods 1798 av ekonomen Thomas Malthus. Så har också mänsklighetens historia sett ut. Men precis som i Råttatouille hände det märkliga. Omkring 1800 reste sig ett samhälle, England, över det ödesbestämda.

Den malthusianska eran, som vi kan kalla tillståndet som rått allt sedan människans uppkomst, var grym. Enligt dess logik kunde levnadsstandarden som helhet inte stiga, även om en strävsam människa kunde lyckas något bättre på ett individuellt plan. Härskande klasser kunde suga ut undersåtarna utan kostnad, och incitament att skapa fungerande samhällen var svaga. Det vi ser som gott – fred, stabila institutioner, fattighjälp – ökade befolkningen och därmed bristen. Katastrofer – krig, pest, missväxt – betydde för de överlevande snarast bättre resurstillgång. Livet var, för att tala med Thomas Hobbes, ensamt, fattigt, obehagligt, brutalt och kort.

Men Malthus teori omkullkastades. Den industriella revolutionen i England lade grunden till en osannolik välståndsökning som fortgår ännu, och som inte minst gynnat de fattiga. Hur markant brottet med historien var visas i en nyutkommen bok som New York Times kallat the next blockbuster in economics. Under åren från Kristi födelse fram till 1750, till exempel, ökade avkastningen på en åker med enbart 24 procent. En bonde på sjuttonhundratalet fick bara ut en fjärdedel mer, trots nästan två tusen år av regelbunden teknologisk utveckling. I dag förekommer bönder hos oss enbart i dejtingserier på tv.

I A Farewell to Alms (Princeton Press) ställer Gregory Clark, professor i ekonomisk historia vid University of California/Davis, den klassiska frågan varför det industriella genombrottet kom just i England. Clark har genom att bland annat sammanställa testamenten från medeltida England kartlagt samhällsutvecklingen inför och under den industriella revolutionen. Det är fascinerande läsning även om slutsatsen är tvivelaktig.

Clark tonar ner traditionella förklaringar, som tillgången till kol, och anlägger istället ett evolutionärt perspektiv. Han menar att – och det är därför boken väntas bli omdebatterad – ett stabilt agrart samhälle med åtminstone rudimentärt fungerande marknader och institutioner bokstavligen framföder den kultur av flit, laglydighet, återhållsamhet och sparsamhet som utgör grunden för ekonomisk framgång. Annat beteende bestraffas av det naturliga urvalet med döden, så att säga. I lilla England, relativt fredligt, isolerat, med sedan länge fungerande rättsväsende, äganderätt och marknader, gick transformationen snabbare än i större samhällen. Det kunde alltså nästan lika väl hänt i Japan, eller Kina, men där låg kulturerna enligt Clark några hack efter i evolutionen. Nåja. I förlängningen leder resonemanget till att goda institutioner i sig är nödvändiga, men inte tillräckliga för att skapa produktivt välstånd. Det måste till en förändring i folks beteende och tänkesätt också. Och den kommer inte omedelbart.

Oavsett om det evolutionära spåret känns svajigt läser man med stor behållning. Att det till synes omöjliga kunde hända stimulerar tanken.

Kanske är den ändå inte helt osannolik, Råttatouille?