Han är bäst, men var är ”Björklund-effekten”?

I Aftonbladet rankar Lena Mellin partiledarna efter ett index baserat på mediegenomslag, opinionsframgångar och riksdagsaktivitet. På toppen hamnar folkpartiledaren Jan Björklund, följd av Maud Olofsson, och på delad tredjeplats Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Det verkar vara en hyfsad bild av läget. Björklund är en sällsynt driven politiker och duktig kommunikatör.

Men vad som är förvånande är att det inte tycks synas någon Björklund-effekt i opinionsmätningarna. I senaste Sifo-mätningen (18/11) får folkpartiet 7,5 procent. Vilket är en statistiskt osäker sänkning, men dock, från oktobermätningens 8,4 och septembermätningens 7,8 procent.

Än märkligare är den stillastående folkpartiopinionen när man betänker att hösten har präglats av en kraftig skoldebatt, där socialdemokratin i viss mån krupit till korset och erkänt sig tvungna att närma sig den folkpartistiska skolpolitiken. Varför förmår inte Björklund att hämta hem den segern?

Uppdatering:

Missa inte centerpartisten och strategen Henrik Sjöholms intressanta analys av fenomenet: Väljarna skjuter alltid budbäraren.

”Det enkla svaret är att väljarna inte gillar den som framför negativa
budskap – även om de håller med om Björklunds kritik mot flumskola och
bristande disciplin, så belönar de inte budbäraren (även om de kanske
straffar Socialdemokraterna som ju bär ansvaret för den skola som
Björklund kritiserar).”