Per Gudmundson
Omkring 300 000 svenskar har i dag privat sjukvårdsförsäkring, ofta tecknad genom arbetsgivaren. Försäkringen garanterar vård när de offentliga systemen bara garanterar köer. Privata sjukvårdsförsäkringar, som inte är särskilt dyrt om man jämför med vad folk spenderar på läsk eller semesterresor, kommer att bli ännu vanligare.
Att det nu, som Ekot berättar, ska öppnas ett privat barnsjukhus som enbart ska finansieras av försäkringsmedel är en god illustration över vart samhället är på väg. Medborgarna väljer att i allt större grad ställa sig utanför de system Sverige byggt upp. Tyvärr levererade inte folkhemmet, nu blir medborgarna privata välfärdskonsumenter istället.
Att en förälder inte står ut med tanken på att behöva köa med sitt akut sjuka barn i famnen är lätt att begripliga. Om man inte heter Ylva Johansson (s), förstås. Hon vill stoppa utvecklingen, tycks hon mena i P1 Morgon, eftersom det är ”orättvist” att människor kan köpa vård för sina egna skattade surt förvärvade pengar. Men så är det ju inte. Det är snarast helt logiskt att människan vill se om sitt hus när staten inte lyckas göra det.
I förra veckan frågade ledarsidan vad som händer med den svenska modellen när allt fler lämnar den. För det är ju det som händer. På många fronter. Bostadskön är ett decennium lång – folk köper svartkontrakt. Arbetsförmedlingen förmedlar bara ett av hundra jobb – folk går till Manpower. Höga skatter på jobb håller invandrare och unga utanför arbetsmarknaden – folk jobbar svart.
”Någonstans går gränsen för vad medborgarna kan tolerera. Den som
betalar hög skatt, men ändå tvingas söka sig utomlands för vård,
förlorar i längden sin lojalitet till det offentliga. Den som sliter
hårt på sitt jobb och köper sin söndagsstek för skattade pengar, men
ser grannens svartjobb betala sig så mycket bättre, planerar snart
själv sin flykt från systemet.”
Nu lämnar också barnen den svenska modellen. Hur lojalt med det offentliga kommer det barn att vara som från vaggan fått veta att garanterad vård kostar extra? Våra välfärdssystem måste reformeras. De måste erbjuda vad folk vill ha, och kan inte vara fastlåsta i gamla planekonomiska doktriner. Vårt regelverk måste anpassas till verkligheten, så att människor får incitament att delta, och inte att fly.