När far (s)uper är det rätt

Oppositionspolitik är ett underhållande spel ibland. Ta bara frågan om försäljningar av statliga bolag och tillgångar. Få saker kan sätta eld i baken på oppositionen som den.

Aldrig att man får höra om när det går bra. Har någon exempelvis hört talas om när finansmarknadsminister Mats Odells kansli framgångsrikt sålde åtta procent av statens aktier i Telia? Det gjordes den 3 maj, i en tid när Telias kurs var den högsta på sex år, och genererade 17 951 051 803 kronor. Aktierna såldes till ett 200-tal institutionella placerare, varav en hel del var utländska institutioner. Efter försäljningen har marknaden varit fortsatt stabil, och Telia-aktien har gått bra, tydligt uppåt, på börsen. En god affär för alla inblandade, alltså, och garanterat ojämförligt populärare än när socialdemokraterna och Björn Rosengren sålde ”folkaktien” Telia. Tyst som graven.

Aldrig att man får höra att försäljningar inte är något som den nyvalda borgerliga regeringen uppfunnit. Staten har sålt bolag under sådär trettio år, både under socialdemokratiskt och borgerligt styre. Men det vill oppositionen inte prata om, förstås.

Oppositionspolitik handlar ju om att påpeka andras svagheter, inte sina egna. Hur det går till belyses tydligt när man tar del av korrespondensen mellan Leif Pagrotsky och registraturen på finansdepartementet. I början av oktober vände sig Pagrotsky till finansdepartementet, i samband med stormen runt Carnegie, för att få del av vad han trodde var en intern utredning om hur Finansinspektionens kritik skulle skada Odells och medarbetarnas förtroende. Någon sådan utredning fanns inte, så kansliet frågade om det kunde vara utredningen om avtalen mellan regeringskansliet och Carnegie som Pagrotsky var ute efter? Nej, det var det inte, meddelar Pagrotsky. Och det kan man ju förstå varför. Det var ju Pagrotsky själv som tecknade de avtalen en gång i tiden. Helt ointressant.

När far super är det rätt, brukar man säga. Det är en fin beskrivning av oppositionspolitikens grundläggande mekanismer.