Replik från Radioteatern

Efter ett tidigare inlägg på bloggen, Uråldrig antijudisk myt i Sveriges Radio, har Radioteaterns chef Jasenko Selimovic följande replik.

”Per
Gudmundson skriver den 10 oktober, på Svenska dagbladets
ledarbloggsida att ”Sveriges Radio sänt ett stycke radioteater
av amerikanska dramatikern Naomi Wallace. Mellan detta andetag och
dig heter pjäsen, som har som ramberättelse att Israel
stjäl organ från palestinier som dödas under strid
och ger till judar”. Vidare utvecklar Gudmundson i sin text att
detta är en vanligt förekommande antisemitisk berättelse
och undrar ”vad Sveriges Radio menar med att presentera denna
antisemitiska föreställning med påståendet att
pjäsen är baserad på verkligheten”. Han avslutar
med att han nu väntar sig ”en vettig diskussion med
redaktionen för Radioteatern”.

Tyvärr
måste jag konstatera att förutsättningar för en
vettig diskussion är rätt små. Gudmundson har (enligt
egen utsago) inte lyssnat på pjäsen men är säker
på att detta är en ”antisemitisk föreställning”.
Hur kan han vara det om han inte har lyssnat på den?

Om
Gudmundson lyssnade på den pjäs han skrev om skulle han
upptäcka att föreställningen säger någonting
helt annat än det han tror. Ingenstans, inte på något
enda ställe, inte i en enda mening, säger pjäsen
någonting om organstöld, inte heller vem som i så
fall skulle utföra stölden. Huvudpersonens donerade lungor
kan lika gärna bli donerade helt lagligt såsom de kan vara
stulna, köpta eller vad som helst. Pjäsen berättar
helt enkelt inte det.

Självaste
poängen med Wallaces Mellan detta andetag och dig, är
nämligen att lämna ett hål åt lyssnaren att
fylla. Och när information saknas brukar människor fylla
det informationshålet med egna förutfattade meningar och
världsuppfattningar, precis som Gudmundson gör.

Genom
att koppla ihop lite andrahandsinformation och andras tolkningar av
pjäsen med sin egen världsbild kommer han fram till bisarra
slutsatser och ser spöken där de inte finns. Hans sätt
att närma sig denna föreställning är ett utmärkt
exempel på hur fördomar uppstår. En icke uttalad
uppgift om varifrån organen i pjäsen kommer förvandlas
till ”organstöld”, bakgrundsinformation om pjäsens
uppkomst förvandlas till ”ramberättelse om att Israel
stjäl organ från palestinier”, och alltihopa slutar i
anklagelser om ”antisemitism”. Bör inte Gudmundson ställa
krav på sig själv att kolla materialet innan han gör
så vida tolkningar och anklagar någon såsom han
gör?

För
det som egentligen är synd är att Gudmundson därmed
missade en chans att höra detta mycket välskrivna stycke
som rymmer ett tydligt budskap om försoning. Sista scenen i
pjäsen avslutas nämligen med att fadern till den pojke vars
lungor ger liv till kvinnan lär henne andas: dvs. hjälper
henne leva med hans sons lungor. Kvinnas sista fråga: ”Varför
vill du hjälpa mig?” besvaras av fadern: ”För att du är
min son”. Att missa detta försoningsbudskap kan bara den som
inte lyssnat på pjäsen.

Och
en sak till: pjäsen var inte en fortsättning på en
”uråldrig antijudisk myt” utan kan snarare ses som en
reaktion på de diskussioner och frågor som restes i
samband med obduktioner av palestinier. Men det viktiga i
sammanhanget är det som Gudmundson i sin upprördhet inte
vill förstå: att denna bakgrund inte nödvändigtvis
betyder att pjäsen intar samma ståndpunkt eller ställer
samma frågor som de som debatterade saken. Wallace är nog
en lite större dramatiker än vad Gudmundson kan tänka
sig.

Radioteatern
har på sin hemsida klumpigt och olyckligt formulerat denna
bakgrund till pjäsens uppkomst och därför tagit bort
meningen. Inte för att vi upptäckt att vi är
antisemitiska utan för att en olycklig formulering ska rättas
till. Vilket fortfarande inte ger Gudmundson rätt att blint
fälla anklagelser om antisemitism i en föreställning
han inte lyssnat på.

För
de som ändå är intresserade av förställningen
så finns den på Radioteaterns hemsida:
www.sr.se/p1/radioteatern

Jasenko
Selimovic R
Radioteatern

Sveriges
Radio”