Moderaterna är nu också kvoteringskramare

Det är illa om staten använder lagstiftningsvapnet för att över huvudet på medborgarna tvinga fram vad som för dagen anses vara den rätta procentuella könsfördelningen i bolagsstyrelser och i politiska partier. Förhoppningsvis hinner de politiska vindarna att vända innan vi kommer dit. Ett tecken på att vindkantringen redan kan vara på gång är att tillförordande JämO Anne-Marie Bergström var befriande tydlig när hon i lördagens DN avfärdade kvotering av föräldraförsäkringen som ”stagnation” med motiveringen att mäns och kvinnors vilja att dela mer lika måsta komma inifrån.

Det står förstås moderaterna fritt att precis som de andra riksdagspartierna redan har gjort, tvångskvotera kvinnor till politiska församlingar. Själv tycker jag att idén är usel. Hela kvoteringstanken bygger mer på ett fördomsfullt testuggande om förtryckande maktstrukturer, än på vetenskapliga studier och nykter kunskap.

Och varför nöjer sig moderatledningen, som nu alltså är beredd att slänga kvoteringsmotståndet över bord, med att bara 40 procent av namnen på partiets valsedlar 2010 ska vara kvinnor? Varför kräver m-kvinnorna i en motion till den stundande partistämman att bara minst 40 procent av partiets ledande poster ska innehas av kvinnor?

Om partisekreteraren Per Schlingmann och m-kvinnornas ordförande Magdalena Andersson verkligen tror på vad de själva säger (SvD 6/10), nämligen att det är viktigt för moderaterna att genom kvotering locka fler ”starka kvinnor” att företräda partiet i nästa val, vilken logik säger då att 40 procent och inte exempelvis 50 är en optimal kvotnivå?

Nej, sanningen är att det är de starka kvinnorna som minst lockas av att bli särbehandlade bara för att de är kvinnor. Håll tummarna för att ombuden på moderatstämman inser det.