Per Gudmundson
I våras ändrades samhällets syn på mord, efter en dom i Högsta domstolen (dom 2007-03-30, B 353-07). Plötsligt ansågs inte längre livstid vara det självklara straffet för det allvarligaste våldsbrottet man kan begå. Livstid skulle bara dömas vid särskilt allvarliga mord. Med ens sjönk den genomsnittliga strafftiden för mördare.
Konsekvenserna blev absurda. På DN Debatt (24/7) beskrev förre hovrättsrådet Hans Henrik Abelin ett ”mord begånget av en man som med 22 knivhugg dödat en
kvinna med vilken mannen haft ett förhållande. Gärningsmannen hade
dessutom försökt strypa kvinnan.” Detta brott renderade 10 års fängelse, för att domstolen inte ansåg att fallet tillhörde de allvarligare.
Tjugotvå knivhugg och strypning inte allvarligt? Skynda fynda – rabatt på mord!
Detta vansinne har fortgått i ett halvår, så det är välkommet att justitieminister Beatrice Ask nu ger direktiv att utreda straffsatserna för mord. På DN Debatt skriver hon:
”Straffskalan för mord är fängelse i tio år eller på
livstid. Det innebär att en domstol har två alternativ när den ska
bestämma hur långt fängelsestraff som ska dömas ut i ett enskilt fall:
Antingen ett tidsbestämt straff på tio år eller ett livstidsstraff. Det
finns alltså inte någon möjlighet för domstolen att döma ut längre
tidsbestämda straff än tio år.
Livstidsstraffen omvandlas
i de allra flesta fall till ett tidsbestämt straff. Livstidsstraffen
tidsbestäms numera i princip till tider från 18 år och uppåt. Det
innebär att skillnaden i faktiskt tid en morddömd person tillbringar i
fängelse är mycket stor för den som döms till fängelse på livstid
jämfört med den som döms till fängelse i tio år. Den som döms till
livstids fängelse kan i praktiken få ett dubbelt så långt straff som
den som ”bara” döms till ett fängelsestraff på tio år. Trots detta är
det många gånger ganska små skillnader mellan olika gärningar som avgör
om straffet blir det ena eller det andra. För allmänheten – och
särskilt den mördades anhöriga – kan dessa skillnader framstå som
obegripliga.
Jag menar att när det gäller ett så allvarligt brott som mord är det orimligt med en så markant tröskeleffekt.”
Här löser Beatrice Ask två problem i ett slag. Dels kan hon återställa samhällets syn på mordbrottet och ta bort den nu rådande mordrabatten. Det är i sig värt en applåd. Dels går Beatrice Ask samtidigt i en riktning från utökat användande av livstidsstraff. Livstidsstraffet anses av många vara omänskligt och primitivt betingat, och att man gradvis överger detta till förmån för tidsbestämda straff borde också komma att applåderas av många liberaler som vill förändra synen på brott och straff.
Inte en dag för tidigt.