Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
Biståndsindustrin har en tuff dag i dag. Igen. Först presenterade Riksrevisionen svidande kritik mot hur det svenska biståndet sköts.
”Riksrevisionen har granskat 15 projekt i Namibia, Sydafrika, Tanzania
och Kenya. Inget av de granskade projekten går fritt från kritik. I
merparten av projekten är räkenskaperna i oordning och flera av felen
är väsentliga.”
Kritik från Riksrevisionen är naturligtvis väldigt allvarligt. Men som för att hälla salt i såret presenterade senare Timbro en rapport om biståndet till irakiska Kurdistan.
”På plats efter plats kunde vi se hur biståndsapparaten har slagit rot i
samhället och bedriver verksamhet som ofta varken är relevant eller långsiktigt
hållbar. Att korruption och ineffektivitet inom biståndet skulle finnas var vi
förberedda på. Men vi anser att det är lite märkligt att två svenska studenter
under relativt kort tid kunde upptäcka så många brister som Sida verkar blunda
för.”
Stenhård kritik, alltså. Men biståndsorganet Sida anser själva att man ligger före sina kritiker. I ett pressmeddelande säger Sida:
”Sida har i egna utredningar identifierat liknande problem som
Riksrevisionens rapport. Därför kom redan i början av året nya
anvisningarna till våra samarbetsorganisationer och vi införde
särskilda revisioner av avtalsefterlevnad i våras, som vi fortsätter
att utveckla under den närmaste tiden, säger Magnus Lindell, chef för
Sidas avdelning för samarbete med enskilda organisationer.”
Jovisst, serru. Allt fungerar, läget under kontroll, vi är på problemet, snart fixat, bra att debatten förs, vi välkomnar uppmärksamheten.
Sida borde fundera mer på det som pressmeddelandet framhäver som det centrala i verksamheten:
”Vi har ett ansvar gentemot både svenska skattebetalare och inte minst
människor i fattiga länder att varje skattekrona når fram och gör nytta.”
Hur bra hanteras det ansvaret om det ständigt visas att Sida har en dålig dag?