Per Gudmundson
Drevet går mot Mats Odell, därför att skandalomsusade Carnegie fått uppdraget att sköta vissa statliga utförsäljningar. Självfallet är det ett rimligt krav att Odell ska göra fortlöpande bedömningar av de relationer som hans departement har. Men att reflexmässigt kapa banden till erkänt dugliga företag för att det framkommit olägenheter, inom andra områden, vore fel.
Odell kan gott strunta i att lyssna på oppositionens vrål. Han har ett viktigt reformarbete att genomföra, och det blir inte mycket uträttat om han istället väljer att agera bollplank åt en opposition som tar varje tillfälle i akt att rasa mot försäljningarna. Odell skulle inte kunna sälja ut en ask blyertspennor från egna kontoret utan att Lars Ohly skulle kräva hans avgång.
Dessutom utgör oppositionens hyckleri själv god grund att lägga lock på öronen. Thomas Östros gnäller högt – men vad gjorde han själv som ansvarigt statsråd? Som bloggen Departementet (driven av medarbetarna runt Maud Olofsson) skriver:
”Det som är häpnadsväckande är att ingen ställer frågan till Östros
själv om vilket förhållande han hade till Carnegie under sin tid som
statsråd – vilket också är tiden för de affärer som Carnegie nu
kritiseras för. Carnegie har ju varit den rådgivare som Östros litat
till och som år efter år bland annat har fått det ärofulla uppdraget
att värdera statens bolagsportfölj.”