Inte bara Burma behöver frihet

Massdemonstrationer i ljusrött har väckt hopp om att Myanmar åter ska bli Burma. Demokratiskt och blomstrande. För så skulle livet kunna se ut – i stället för att som nu vara ett tragiskt exempel på diktatur.

Burma blev självständigt 1948. 1962 genomfördes en militärkupp med sikte på att så socialism. Den politiska friheten försvann och i stället skördade man fattigdom. 1988 mördades tusentals personer när militär slog ned demokratiprotester. Tre år senare hölls allmänna val som resulterade i en jordskredsseger för Aung San Suu Kyi (fredspristagare 1991). Men militären satt kvar och satte valsegraren i husarrest på obestämd tid.

Zimbabwe och Nordkorea är andra aktuella exempel på hur ledare driver länder i nöd.
I Burma var det en chockhöjning av priset på bränsle med upp till 500 procent som fick buddistmunkarna ut på gatorna – samtidigt som härskarna lever extravagant i hemlighet. Som de också gör i Harare och Pyongyang.

I Venezuela drömmer den tidigare kuppledaren och nuvarande presidenten Hugo Chavez om att bli en ny Bolivar. I Burma drivs diktatorn general Than Shwe av en dröm om att bli buddistisk kung och rådgör med stjärnorna om hur drömmen ska bli verklighet. Chavez har flyttat tillbaka tiden. 2005 flyttade Than Shwe huvudstaden från Rangoon till den nyuppförda avkroken Naypyitaw (den kungliga staden).

Iran tillhör gruppen med mest ideologiska förtryckarapparater. När president Mahmoud Ahmadinejad föreläste i förrgår på Columbiauniversitet gjorde han sig åter till ett levande exempel på den verklighetsförnekelse och lögn som bara kan frodas där frihet inte råder:

– Vi är vänner till det judiska folket (läs: Israel borde utplånas).
– Jag tar inte ställning till om Förintelsen inträffat (läs: den har inte inträffat men myten utnyttjades av sionisterna för att skapa Israel).
– Det behövs mer forskning för att utröna om al-Qaida var ansvarigt för terroristattackerna 11/9 (läs: det var judarna som låg bakom).
Och så förstås: I Iran är livet toppen.

Det budskapet kan egentligen bara få fäste bland i länder där det inte finns något annat att lyssna till (eller hos människor som slår dövörat till). Och som människorättighetsorganisationen Freedom House konstaterar i rapporten Countries at the Crossroads finns det åtskilliga stater att välja mellan. Om Iran skriver man att läget har försämrats under de två år som Ahmadinejad har varit president: individens rättigheter har inskränkts ytterligare medan staten i allt högre grad ställs i den islamistiska elitens tjänst.

Världen har blivit en bättre plats sedan kalla krigets slut och kommunismens sammanbrott. De senaste decennierna har globalt sett kännetecknats av stora demokratiska framsteg, men det finns också en rad stater där tiden har stått stilla eller utvecklingen har vänt åt fel håll. Tyvärr gäller det Putins Ryssland där demokratin i praktiken har upphävts och där stöd till diktaturer och auktoritära härskare används som medel att öka inflytande i världspolitiken.

För att vara tydlig: Utan Putin – ingen vitrysk Lukasjenko.

Och i marknadskommunisternas Kina har man knappt startat den långa marschen i fråga om politiska reformer. Total fördomsfrihet råder när det gäller att säkra råvaror i Afrika eller Asien.

För att vara tydlig: Kina är Myanmarjuntans bäste vän.

I sitt tal till FN:s generalförsamling manar president George W Bush världssamfundet att ta sig an frihetsmissionen. Som Bush så riktigt påpekade är frihet inte bara en del av Bushdoktrinen eller ett mål för västvärlden, utan det är FN:s själva värdegrund. Det är inte frihetskämparna som ska sitta på de anklagades bänk, utan de medlemsstater som bara hyllar friheten att förtrycka.