Nyttan av ett hederligt slagsmål

Det är märkligt hur svensken så fort det gäller idrott slänger över bord de rättvisebegrepp som annars tycks gälla i samhällsdebatten.

Rättvisa löner är det tydligaste exemplet. Ingen ifrågasätter att den hockeyspelare som bedöms vara lagets viktigaste får en månadslön på några hundra tusen kronor. En arbetsgivare som ute i verkligheten kom fram till att en enskild svarvare var så mycket bättre än de andra på skiftet, och därför skulle ge honom fyrfalt högre lön än de andra, skulle betraktas som orättvis.

Resultatbaserad lön, alltså högre lön för högre placering i serien, skulle heller inte bli någon vinnare i verkligheten. Men i idrottsvärlden räknas inte detta som orättvisa. Pengarna utgör bara lite extra motivation för spelarna, och ses som en rättvis belöning till dem som kämpat bäst.

Även en ytterst begränsad kontakt med idrottsvärlden befriar människan från naivt drömmeri, och inviger henne i de realiteter som i själva verket styr varat. Som barn fick jag lära mig att fusk alltid var fel. I hockeyskolan fick jag i stället veta att det var berömvärt att fälla motståndaren för att förhindra honom från att göra mål. Avgörande var i stället straffets längd. Ju kortare straff, desto mer acceptabelt var regelbrottet. Åter i verkligheten utanför idrotten är den insikten oanvändbar. Straff avskräcker inte från brott, säger kriminologer till vänster, och långa straff sägs vara särskilt dåliga.

Inom idrotten kan man diskutera problem fördomsfritt. Inför elitseriepremiären i hockey publicerade Sportbladet (AB 22/9) en enkätundersökning bland spelarna. Frågan var om man som i NHL borde tillåta slagsmål på planen, med tidsbestämda straff för de inblandade. I dag ingriper domarna om tendenser till slagsmål uppstår. En överväldigande majoritet, 63 procent, ville tillåta. Argumentet för legalisering var att det skulle medföra renare spel.

Spelarna har här identifierat ett tydligt problem, och presenterat en rationell lösning. Domaren ser inte alla förseelser, vilket dels är orättvist och dels försämrar spelet. Om spelarna får en möjlighet att slå tillbaks kan de själva avskräcka från fult spel. Utanför idrotten är resonemanget omöjligt att föra. Ingen vill förstås ha nävrätt. Men värdetransporter rånas varje vecka, utan debatt om att väktarna skulle kunna bära vapen för att avskräcka. Kvinnor våldtas varje dag, men tårgas får de inte ha.

Utanför idrotten gäller en helt annan rättvisa. Ibland undrar man vilken som är mest verklighetsnära.