Anders Borg går i rätt riktning

PÅ PLATS | Budgetpromenaden

DROTTNINGGATAN Finansministerns promenad med budgetluntan från finansdepartementet till riksdagen skulle kunna vara ett tillfälle för protester. Men för det mesta håller man en märkligt blygsam nivå. I år demonstrerade fyra personer under parollen ”eliten i bourgeoisien skövlar urskogen med ett flin”. De kom från föreningen Alternativ stad, men ramsan fick oss åskådare snarare att tänka på alternativa versmått. Det, och ett flygblad från Fältbiologerna (”naturen klarar inte av regeringens politik”), var allt. I spannet mellan två lyktstolpar hängde visserligen också två ädla vildar från tyska trädkramargruppen Robin Wood med en banderoll, men deras aktion var en protest mot Vattenfall och hade inget med finansminister Anders Borg att göra.

Det är faktiskt anmärkningsvärt. I förra veckan besöktes Stockholm av en delegation amerikanska kongressledamöter, och jag fick tillfälle att växla några ord med ett par av dem. Eftersom de var vänsterpolitiker var de mycket nyfikna på i synnerhet en sak. Hur kan det komma sig, sade en av dem, att det i princip är omöjligt för politiker i Norden att gå till val med löfte om att sänka skatten? I resten av världen, och i synnerhet USA, måste man lova sänkt skatt för att bli vald. Svenskarna älskar stabiliteten i välfärdsstaten. Vad är tricket?

Men även mot fond av övriga Norden är vi speciella. Finansministerns budgetpromenad är en slags nationell högtid, direktsänd i radio och tv, och störd endast av enstaka rättshaverister. En kollega från Hufvudstadsbladet skrattade åt oss inhemska journalister som ivrigt dokumenterade Borgs varje steg, och påpekade att det närmaste man kommer detta i Finland är melodifestivalen.

Det är sådana här egenheter man måste ha i bakhuvudet när man tittar på Alliansens nyss påbörjade andra regeringsår. Anders Borgs nya budget går i korthet ut på sänkt skatt för dem som arbetar, rättvisare skatt på boende, förändrad arbetslöshetsförsäkring med syfte till återinträde i arbete, förändrat sjukersättningssystem med samma syfte, mer resurser till skolans kärnuppgifter samt skatteincitament för att reducera miljöfarliga utsläpp. Om man till detta lägger vad som redan uträttats under det första regeringsåret framträder bilden av en exceptionellt reformvänlig regering.

Det är helt sant att många har önskat mycket mer. Men i rättvisans namn ska påpekas att alliansregeringen ligger i framkant gentemot både jämförbara länder och tidigare regeringar. Som finansministern sa i riksdagsdebatten: ingen regering på åtminstone trettio år har gjort så mycket på så kort tid. Och till skillnad från då är det förändringar till det bättre.

Mexitegel-Svensson är inte ledarskribent. Han vill vakna upp i samma land han gick till sängs i. Det är för honom den här regeringen arbetar, och det är i relation till hans förändringsbenägenhet reformerna måste vara avvägda. I år kommer han att kunna köpa både ny tvättmaskin och tv, se grannen gå till jobbet, och skjutsa barnen till skolan utan att ha ont i magen.

Bara det är en enorm förändring.