Claes Arvidsson
Under det kalla kriget var Sverige alliansfritt i fred med sikte på neutralitet i krig. Allt enligt den officiella doktrinen. I verkligheten hade vi ett hemligt militärt samarbete med Natoländer och var i realiteten beroende av USA för rikets säkerhet. Vi var rätt sida.
Men Nato var tabu.
När det kalla kriget tog slut blev vi militärt alliansfria. Samtidigt intensifierades samarbetet med Nato. Och det sker numera helt öppet.
Men Natomedlemskap var fortfarande uteslutet.
Inom ramen för EU har det däremot växt fram både en politisk säkerhetsallians och ett militärt samarbete som förpliktigar. Och budet från alliansregeringen är att Natomedlemskap kan bli aktuellt, men bara om socialdemokraterna vill det.
I Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration har nu också den militära alliansfriheten försvunnit. Det skulle kunna ha varit en markering av ökad verklighetskontakt, men i och med att den gamla doktrinen ersattes av ingenting uppstår bara en ny potemkinkuliss.
Saken blir inte bättre av att Reinfeldt anser det inte var en politisk signal, utan menar att han bara ville hålla talet kort. Det är amatörmässigt. Även om den säkerhetspolitiska doktrinen bara är lur, kräver ritualen att det skojas på ett konsekvent sätt. Allt annat uppfattas som ett budskap.