George W Bush har åter initiativet

Det är tragiskt att kriget i Irak kommit att handla mer om amerikanskt inrikespolitiskt spel än om irakiernas framtid. Miljoner människoliv står på spel, en hel kontinents utveckling avgörs, men ändå kan politikerna inte låta bli att utnyttja situationen för sina egna syften.

När president George W Bush i sitt tv-sända tal till nationen klockan tre imorse svensk tid tillkännagav att han skulle följa de rekommendationer som tidigare i veckan givits av general David Petraeus, och alltså något dra ner på styrkorna i Irak, var det ett praktexempel på hur en skicklig politisk ledare kan göra dygd av nödvändigheten.

På de nio månader som gått sedan George Bush fattade beslut om truppförstärkningar i Irak har presidenten fundamentalt förändrat den politiska spelplanen i USA. Truppförstärkningarna – the surge – tillkom när president Bush och hans republikanska parti just förlorat makten över kongressen, och kritiken mot presidenten och kriget i Irak var som starkast. Kritikerna, som med tiden alltmer använt Irakkriget som bricka i det inrikespolitiska spelet, krävde ett slut på kriget, eller åtminstone en konkret tidsplan för att göra slut på det. En tillfällig truppförstärkning, efter general Petraeus önskemål, blev svaret från Bush. Inrikespolitiskt såg det mest ut som en chans för presidenten att hämta andan.

Men genom att ge general Petraeus de resurser han bett om, och genom att nu följa de rekommendationer Petraeus kommit med efter att ha sammanfattat och analyserat läget i Irak, har Bush lyft ansvar från sina egna axlar och placerat på militärens. Som en följd av detta uppfattas det demokratiska partiets retorik mot presidenten som direkt kritik mot militären. När demokratpolitikerna säger att Bush är inkompetent idiotförklarar de den amerikanska militären. När demokratpolitikerna säger att de vill dra sig ur Irak inkompetensförklarar de militärledningen. Och så vidare.

Budskapet från president Bush idag innebär att 5 700 soldater tas hem ungefär till jul. Under hösten avstår man vidare från att skicka ersättare för de 2 200 marinkårssoldater som enligt schema ska återvända hem från tjänstgöringen i Anbarprovinsen. Framåt sommaren 2008 minskas närvaron i Irak med minst 21 500 man, plus en del understöd och logistik. Totalt betyder det att insatsen i Irak kommande sommar ligger på ungefär samma nivå som innan truppförstärkningarna. Att tala om reträtt, kraftiga nedskärningar eller ens minskat amerikanskt fotavtryck i Irak är alltså missvisande. Insatsen går tillbaks till normalläge.

Hemtagningarna är mer eller mindre nödvändiga. Den amerikanska militären är ansträngd. Inte ansträngd i ett historiskt perspektiv, förstås, men i förhållande till hur det sett ut på senare år. Denna nödvändighet förvandlar nu George Bush, som sagt, till dygd.

Hans kritiker får de truppminskningar de gapat efter. Medborgarna får se att presidenten lyssnar på militären. Och soldaterna får den vila de behöver.

Direkt efter att Bush hållit sitt 19 minuter långa anförande framträdde senator Jack Reed med det något kortare svaret från demokraterna. Det var omedelbart uppenbart att presidenten just slagit demokraternas starkaste kort ur händerna på dem. Senator Reeds kritik framstod som helt okänslig. Det lät som om Iraks framtid inte spelade någon som helst roll för honom. Som om han inte litade på militärens omdöme. Som om hans påstådda omsorg för de amerikanska soldaterna bara var ett retoriskt grepp att använda mot presidenten. När det gäller den inrikespolitiska frågan om Irak så har president Bush tagit initiativet åter. För hur länge vet vi inte, men just nu är det tydligt att det är så.

Det är sorgligt att det blivit så här. Kriget i Irak har hela tiden handlat om att skapa ett nytt demokratiskt Mellanöstern som inte utgör grogrund för islamistisk terrorism. Det har handlat om att göra ett offer i dag för att slippa göra ett ännu större i framtiden. Men som om inte svårigheterna har varit nog stora på plats så har politikerna på hemmaplan använt situationen för sitt eget maktspel. För detta har Iraks befolkning fått betala ett enormt pris.

President Bushs anförande frambar förhoppningen om att Irakdebattens två sidor nu skulle kunna hålla en mer enad front, så att de verkliga problemen kunde hamna i fokus:

”Vilket parti vi än tillhör, vad vi än har för åsikter om Irak, så borde vi kunna vara överens om att Amerika har ett vitalt intresse av att förebygga kaos och ge hopp i Mellanöstern. Vi borde kunna vara överens om att vi måste besegra al Qaida, parera Iran, hjälpa Afghanistans regering, arbeta för fred i det heliga landet och stärka vår militär så att vi kan segra i kampen mot terrorister och extremister.

Så ikväll vill jag säga till ledamöterna i kongressen: Låt oss enas om en politisk linje för styrka i Mellanöstern. Jag tackar er för att ni bistått med alla nödvändiga ekonomiska medel och resurser till vår militär. Och jag ber er att med mig stödja general Petraeus rekommendationer och bevilja de truppnivåer han bett om.

Till Iraks folk säger jag: Ni har röstat för frihet, och nu befriar ni ert land från terrorister och dödspatruller. Ni måste kräva att era ledare fattar de tuffa beslut som krävs för att nå en politisk lösning. När ni gör det ska ni veta att Amerika inte överger en vän, och vi kommer inte att överge er.”

Det inrikespolitiska spelet har varit vämjeligt att beskåda. Ett land står i lågor, och de politiker som borde ta ansvar gör allt utom att hjälpa till att släcka. Om fokus nu åter kan hamna på hur problemen i Irak kan lösas, så hjälper det inte bara de lidande irakiska människorna till ett värdigt liv. Hela världen tjänar på det.