Sådana politiker, sådan försvarspolitik

Fp:s försvarspolitiske talesman Allan Widman hävdar på Brännpunkt (12/9) att när beslutet om Jas Gripen fattades stod valet mellan Jas och det amerikanska F18. Det är gripet ur luften. Valet stod mellan att införskaffa ett nytt stridsflygplan eller att inte göra det. Socialdemokraterna var på fredsmarsch och det var sysselsättningsskäl som fällde avgörande när regeringen Palme beslöt att inte riva upp den borgerliga regeringens beslut att bygga Jas.

Till saken hör att det i början på 1980-talet var uteslutet att Sverige skulle köpa ett amerikanskt flyg – även om vi var beroende av amerikanska komponenter för att bygga ett eget.

Det är också uppåt väggarna när Widman skriver:

”Nu har vi emellertid Gripen på vinst och förlust. Det viktiga nu är att flygplanet börjar göra nytta för de över 100 miljarder som investerats. Ännu tjugofem år efter beställningen har planet inte gjort någon internationell insats.”

För det första var beslutet om att bygga Jas Gripen – och att socialdemokraterna trots allt höll fast vid det – en oerhört viktig signal om svensk försvarsvilja som komplement till den sovjetvänliga fredspolitiken i en tid när spänningen mellan blocken steg.

För det andra är det naturligtvis en felsyn att som Widman hävda att Jas Gripen – eller, antar jag, något annan del av försvaret, gör nytta om det inte är inblandat i skarpa lägen. Försvaret är både en försäkring om det går åt pipan och av avgörande betydelse för att det inte ska ske.

Men visst, med det synsätt som Widman ger uttryck för blir försvarspolitiken lättare att förstå.