Per Gudmundson
Olympiska spelen i Kina närmar sig, och med det debatten om idrottens roll i kampen mot förtryck. Ett OS i en diktatur ställer en hel rad svåra moraliska frågor.
Madeleine Sjöstedt, folkpartiet, har skrivit en tänkvärd artikel om hur IOK (Internationella Olympiska Kommittén) skulle kunna arbeta för att säkra att de olympiska spelen inte bara blir ett redskap för diktatorerna.
”Idrotten
i Kina och OS i Beijing finns till för kommunistpartiets skull. Den
kinesiska regeringen vill organisera de olympiska spelen för att stärka
partiets stöd bland medborgarna. Men
en bojkott av OS i Beijing, eller isolering av Kina i andra
idrottssammanhang, leder inte till något positivt. Idrottens kraft
ligger just i alla dess möten mellan människor från hela världen. För
att denna kraft ska leda någon vart måste den fyllas av agerande.”
Men hur ska man då göra?
Sjöstedt vill att IOK ska komma ut på arenan och förklara hur de agerat gentemot Kina. Själv hoppas jag att våra representanter på plats tar tillfället i akt i intervjuer och möten att på bästa sätt fördöma förtrycket och visa demokratins fördelar. Två knutna nävar på prispallen skickade en chockvåg genom världen 1968. Tänk om något liknande tecken kunde ses på ceremonierna i Kina.