Ledarbloggen
PJ Anders Linder
PJ Anders Linder
En del av kommentarerna till Mikael Odenbergs rakryggade avhopp verkar utgå ifrån att det bara är moderater som bryr sig om försvaret. Det är en felsyn. Av partierna må moderaterna ha varit försvarsvänligast, men bland borgerliga väljare är det många som känner starkt för vår förmåga att hävda vår integritet. Det speglas också på tidningarnas ledarsidor i dag. Den liberala pressen känner ingen entusiasm över den bakvända säkerhetspolitiken från firma Reinfeldt & Borg.
Upsala Nya Tidning konstaterar att försvaret redan har genomgått mycket stora förändringar, och att regeringen hanterar säkerhetsfrågan på ett besynnerligt sätt:
Det är en sak att försvaret kontinuerligt måste granskas och att möjligheter till rationaliseringar löpande måste tas till vara. En helt annan sak är att slänga fram ytterligare ett stort sparbeting, ovanpå alla tidigare. Och dessutom i helt bakvänd ordning, innan analysen av de säkerhetspolitiska krav som ställs på försvaret är klar. Så stora materielbesparingar under en begränsad tid minskar rimligen försvarets möjligheter att klara sina uppgifter.
Sydsvenskan går rakt på pudelns kärna: Det är Borg som frångår moderaternas – och regeringens – politik. Inte Odenberg.
VLT håller med: Odenberg har rakryggat stått fast vid den ursprungliga regeringslinjen. Det är statsministern och hans finansminister Anders Borg som plötsligt kastat in ett nytt sparbeting för att klara angelägna utgifter.
Göteborgs-Posten undrar varför man inte börjar med att definiera försvarets uppgift och sedan tar ställning till pengabehovet: I och för sig är det svensk tradition att försvaret är underfinansierat i förhållande till uppgiften – alternativt är oförmöget att hålla en budget. Men Mikael Odenberg har helt rätt när han hävdar att man först måste bestämma försvarets uppgifter innan man kan ta ställning till hur mycket det får kosta. Sparbeskedet i finansplanen föregriper både försvarsberedningen och försvarsmaktens perspektivstudier.
Blekinge Läns Tidning går på samma linje: Mest oroande är att man fastställer besparingarna innan man utrett konsekvenserna. Det oroar mer än att en minister lämnar sin post.
Oavhängiga Helsingborgs Dagblad stämmer in: Odenberg vill ta saker och ting i rätt ordning. Nu styr ekonomin utan att vi på ett anständigt sätt reder ut såväl våra nationella försvarsbehov som vår roll i EU- och Nato-samarbetet. De sakliga skälen finns där för Odenbergs avgång och hans argument delas av många.
De moderata tidningarna är lika förundrade inför vad som händer:
Smålandsposten slår an samma sträng som GP och undrar över
tågordningen i försvarspolitiken. Först pengarna och sedan säkerhetsanalaysen? Och så
konstaterar man att den nye försvarsministern har en på sitt sätt lätt
men otacksam uppgift:
Tolgfors får nu administrera besparingar som han själv inte varit
med och arbetat fram och som arvtagare till en som hoppat av kommer han
inte till det nya jobbet som den givne efterträdaren utan som den valde
ersättaren. En sådan får svårt att försvara försvaret.
Barometern har varit starkt kritisk mot Odenbergs fögderi men skriver nu att ”Mikael Odenberg tydligt markerar vilken hans skyldighet som försvarsminister och moderat till slut blev. Han visar så att ingen kan missförstå att det finns vissa moderata grundfrågor, som partiets medlemmar delar engagemang i och som en moderat försvarsminister måste ta ansvar för, om han vill kunna se svenska folket i ögonen utan att skämmas.”
Norrköpings Tidningar undrar vad som har hänt med moderaterna: Partiet har i decennier varit försvarets främsta tillskyndare och kritiken mot den socialdemokratiska försvarspolitiken har stundvis varit massiv. Nu gör en moderatledd regering precis likadant, fast värre.
Och i en cirkulärledare från Svenska nyhetsbyrån, som publiceras i en rad borgerliga landsortstidningar, däribland Gotlands Allehanda, lanserar Fredrik Haage ett konstruktivt, djärvt och tyvärr ytterst osannolikt projekt:
Den politiska agendan måste förändras. De borgerliga partierna måste svälja stoltheten och besinna sig. Försvaret är ingen besparingspost utan tvärtom ett nödvändigt restaureringsprojekt, precis som skolan var innan Jan Björklund blev skolminister. Ingen politisk gest vore mer respektingivande än att man deklarerade att man ändrat sig och att det är dags att utforma en ny försvarsdoktrin för Sverige. En som är anpassad efter verkligheten och inte efter ekonomiska åtstramningsbehov.
Ingen samhällsinstitution kan vara totalt fredad från besparingar, och så inte heller försvaret. Men en del institutioner kan heller inte existera endast i kraft av att vara besparingsobjekt. Och särskilt inte statens kärnfunktioner. Nu eller aldrig, i dagar av högkonjunktur och god ekonomisk politik, är det läge att vända på utvecklingen och reparera misstagen man gjort. Försvaret måste åter få tillåtas kosta. Historiens dom kan bli hård över dem som i dag har chansen om de inte tar den.