Ibland kan faktiskt väljarna ha rätt

Alltför ofta verkar borgerliga politiker inte känna igen en vinnarfråga ens när de snubblar över den. Jag vet inte om orsaken främst ligger i alltför god uppfostran (Verkar det inte väl billigt att plocka den enkla poängen?), politisk masochism (Det känns inte riktigt OK att ha en så … populär … åsikt) eller dåligt självförtroende (Äh, vi förlorar ändå till sist). Men riksdagens borgerliga tar inte riktigt vara på frågor där de har opinionsvinden i ryggen. Det skulle inte vara ur vägen om partisekreterarna bad några av partiernas mest framgångsrika kommunalråd att ta fram utbildningspaketet Ibland kan väljarna ha rätt 1.0.

Tänk bara på familjepolitiken. På få andra områden finns lika tydligt folkligt stöd för borgerliga kärnvärden. I alla mätningar säger väljarna blankt nej till ökad statlig styrning, och människor välkomnar all flexibilitet de kan få. Ändå envisas de borgerliga, trots kd:s protester, med att göra det svårt för sig. Det blir för lite av den valfrihetsinriktade familjepolitik som väljarna vill ha och för mycket av den matematiska jämställdhetspolitik som de inte vill ha. Istället för att ta initiativet från en socialdemokrati, som går i otakt med sina väljare, försöker man få nådiga nickningar från s och deras allierade i v, mp och medievänster.

Men nu är det fel tid att deppa, för igår kom en uppiggande signal från Göran Hägglund om att kommunerna ska få rätt att införa vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008. Inget är nytt med förslaget i sak, det är ett vallöfte från Alliansen, men det är ändå välkommet med beskeden om att och när det blir verklighet. Om regeringen så följer upp med den utlovade barnomsorgspengen, och med en engagerad opinionsbildning för familjernas frihet, kan familjepolitiken bli den tillgång som den så länge har haft potential till.

I frågan om valfrihet för familjer finns något så ovanligt som gräsrotsaktivism på bredden. I en rolig och läsvärd artikel om småländska uppror i senaste numret av tidskriften Voltaire rapporterar Mattias Svensson från ett möte med sjuksköterskan Anna Bergqvist i Åseda, som i slutet av 1990-talet tog initiativ till Föräldraupproret. ”Det finns ingen som känner mina barn som jag gör”, säger hon. ”På andra områden får vi välja, bil, tv, och vi ska välja elbolag, men på det här området får man inte välja trots att det engagerar oss mest.”

Man behöver inte vara förhärdad borgare för att hålla med, och runt om i landet har också lokalpolitiker gått valfrihetsopinionen till mötes. Tyresö, Sollentuna och Nacka har blivit kända genom att ge ersättning även till föräldrar som tar hand om egna barn men inte om andras. Därutöver har Linköping, Uddevalla, Uppsala och en rad andra kommuner försökt sig på lite mindre utmanande lösningar. Lokalt bryr man sig mer om väljarna än om DN.

Göran Hägglunds förslag är ingen revolution. Den statliga detaljstyrningen fortsätter. Kommunernas rätt att utforma vårdnadsbidrag tar slut vid 3000 kr/månad och barn i åldern 1–3 år. Här kunde en borgerlig regering gott ha varit mindre ängslig och centralistisk.

Fast även stora förändringar börjar med små steg. När regeringen Bildt införde vårdnadsbidrag på våren 1994 nappade 70 procent av familjerna, trots att det var ännu lägre än det Hägglundska. Kanske blir andelen lägre den här gången, men det viktiga är inte att så många som möjligt tackar ja utan att människors möjlighet att själva forma sin livssituation ökar. Det är vad borgerlig politik bör gå ut på – och det är bra för familjer och barn.