Osynlighet eller ideologibrist?

Reifeldt syns mindre än Persson, det har ett institut räknat ut åt Ekot. Statsministern kontrar med att konstatera att han leder ett flerpartiregering, en alliansregering, och att han inte kan gama åt sig allt strålkastarljus. Samarbetsklimatet kräver mer ödmjukhet från hans sida än vad Persson var mäktig.

So far so good.

Men jag tror inte att problemet med ”den osynlige Reinfeldt” i första hand handlar om antalet inslag eller antalet minuter i tidningar och på tv. Problemet är att att regeringspolitiken i alltför hög grad känns som något ”styckevist och delt”; man saknar en idémässig överbyggnad som gör tydligt hur de enskilda åtgärderna hänger ihop och vad alltsammans går ut på.

Fler ska jobba, antar jag skulle bli Fredrik Reinfeldts svar, och det är helt rätt och bra i sak. Men jag undrar om det räcker för att skapa en känslan av att regeringen är på väg någonstans. Fler ska jobba – men varför? För att det är bra för folk att arbeta? För att det skapar sundare statsfinanser? För att det är slöseri med passiva utbetalningar till människor som skulle kunna vara aktiva?

Det är ute med ”ideologi”. Men jag undrar om det inte är lite mer ideologi som regeringen behöver. I frånvaro av egen ideologi får en politiker lov att anpassa sig till någon annans, och är det inte just det som vi nu upplever. ”Arbete”, säger Fredrik Reinfeldt. ”Rättvisa”, svarar Sahlin. Hennes ideologi syns (även om hon inte själv gör det), hans är svårare att få en klar bild av.