Sensommartröst till de borgerliga

Sifos augustimätning ger hopp och tröst åt de borgerliga. Vänstern leder visserligen med 7,8 procentenheter, men avståndet mellan blocken krymper och mätningen ser inte alls lika illa ut som katastrofrapporten från Demoskop häromveckan. Det är ingen hejdundrande framryckning, men den kan ändå ge värdefull psykologisk energi till allianspartierna. Inte minst gäller det kristdemokraterna, som har tagit sig upp ur nedflyttningsträsket och noterar 5,3 procent i augusti. Det är väl värt ett extra smil under kräfthattarna.

Fast det är i sanningens namn inte lätt att se vilka insatser under sommaren som står för den borgerliga uppryckningen. Almedalen blev en missad chans där Alliansens frånvaro väckte större intresse än de fyra enskilda partiernas närvaro. Det enda bestående utspelet var Anders Borgs pinsamhet om kraftiga nedskärningar i försvarsbudgeten, som må ha haft det goda med sig att det blev lite bättre tryck i den säkerhetspolitiska debatten, men som knappast har varit något glädjeämne för Fredrik Reinfeldts parti. Fastighetsskatten fortsätter att spöka, och Fredrik Reinfeldts sommartal i Vaxholm togs emot med upphöjt lugn. Lägg till det turerna om sjukskrivningar och utbrändhet under den senaste veckan, och man anar inga andra spinndoktorer i bakgrunden än sådana som lyckas spinna sig yra i huvudet. Om Karl Rove tar konsultuppdrag nu när han lämnar Vita huset, kan det nog vara läge för Ulrika Schenström att slå honom en signal.

Vad som verkat för att återskapa balansen mellan blocken har nog mer med annat än borgerliga prestationer att göra. Till exempel tre saker:

1) Folk börjar väl så smått undra om inte Mona Sahlin och socialdemokraterna ska komma med någonting eget. Medan de 15 miljarderna som hon utlovade i Botkyrka förra helgen piggade upp en del radikala ärkepartister är det min djupa övertygelse att de berömda ”mellanskikten” i väljarkåren, vars m-röster tog valsegern från Persson, är djupt skeptiska till den sortens rundhänta utfästelser. Det är Göran all over again om än i en annan del av landet.

2) Lars Ohly höll eget sommartal dagen efter Reinfeldts framträdande i Vaxholm och påminde om vänsterpartiets existens, extremism och bråkighet. Det är inget glädjeämne för Sahlin, om man så säger. Frågorna om hur vänsteralternativet egentligen ser ut kommer att plåga henne tills hon har svar på dem.

3) Varför rycker kd fram? Jag tror att den dystra förklaringen är att det varit ganska tyst om partiet. Allt är bättre för kd än uppslitande interndebatter, som skickar ord som ”abortturism” och ”foster” till rubrikerna. Tystnaden kan däremot läka sår och ge folk chans att kommer ihåg att det är den kloke och vettige Göran Hägglund som är chef. Samtidigt: i takt med att partiet blir mer och mer mainstream blir man i alltmer skriande behov av ha ett bra svar på väljarfrågan ”Varför ska jag rösta på just kd?”.

Vad händer då i politiken härnäst? Ja, höstbudgeten ska presenteras. Men Fredrik Reinfeldt har redan berättat om det nya jobbavdraget, och det är inte lätt att se hur han ska kunna skrapa ihop pengar till några andra, mer kittlande äventyr. I värsta fall kan det bli tunga dagar av sjukskrivningsfrågor – försvaret får man väl ändå hoppas att de har bestämt sig för att lämna i fred!

Trots detta har Alliansen en kanin i hatten, och han heter Jan Björklund. Om några veckor blir det slut på ledarvakuumet i folkpartiet, och om skolministern har använt sommaren väl kan hans nya roll göra stor skillnad, och det inte bara för fp utan för hela borgerligheten. Det vore ytterst välkommet om Björklund tog tillfället i akt den 8 september och använde sitt jungfrutal i Västerås till att slå ett slag för borgerligheten som ideologisk och inte bara skatteteknisk förnyelsekraft – och till att ställa socialdemokratin till svars för bristerna i välfärdstjänsterna i allmänhet och skolan i synnerhet. En vitamininjektion!

Regeringen Reinfeldt har många bra ambitioner. Men statsministerns tillbakalutade stil har lett till att man har fått föra debatten på ideologisk bortaplan, och det blir i längden för tungt. (Se bara på frågan om fastighetsskatten, där världens vinnarfråga blivit en riktig albatross.) Här kan han få draghjälp av en energisk ny fp-ledare, som må vara häcklad i medievänstern men som har folket med sig till tusen i sin kärnfråga. Om hans entré dessutom kan få lite extra fart på kamraterna Hägglund och Olofsson, desto bättre.

Dessutom öppnar sig chansen att få in en ny, fräsch kraft med pondus i regeringen som efterträdare till Björklunds företrädare. Lars Leijonborg är värd mer än en eloge för sin skolpolitiska insatser och för att ha räddat fp från den snällistiska sotdöden, och han har säkert mycket att ge i Sveriges offentliga liv även framöver. Men förhoppningsvis inte som forsknings- och utbildningsminister.