Ett sargat SSU konfronterar verkligheten

Vem som skulle bli ny ordförande för SSU var osäkert in i det sista. För en utomstående kan detta tolkas på flera sätt.

I första hand ska man kanske peka på den snälla tolkningen att SSU är en hyggligt fungerande organisation som under ledarvalet idkar sund konkurrens. Tyvärr, för SSU, är detta inte det mest sannolika.

Man kan studera osäkerheten i en politisk dimension. De två kandidaterna har inte uppvisat några större skillnader i politisk linje, och ombudens pläderingar har inriktat sig på hur lämpliga ledare de två skulle kunna vara, snarare än att dela upp dem efter höger respektive vänster. Bägge ligger i mittfältet. Således hördes från ett av de mörkrödare distrikten, Gävle, klagomålet att ingen av kandidaterna var socialistisk. En elak betraktare skulle kunna påstå att detta ideologilösa val återspeglar moderpartiets just nu stillastående ideologiska utveckling. Mer välvilligt kan påpekas att osäkerheten som råder är naturlig under den period när arbetarrörelsen ska ställas om från maktbärare till intresseväckande utmanare.

Men viktigast är kanske att se ledarvalet som ett symptom på att SSU länge levt i ett organisatoriskt kaos – men att nästan alla tröttnat på detta och nu tar vem som helst som kan gjuta olja på vågorna och omvandla förbundet till en vettigt fungerande organisation. Tidigare har klyftan mellan höger och vänster förlamat förbundet och orsakat tunga maktstrider. Dessa maktstrider ledde till omfattande fusk med medlemsregistren. Medlemsfusket gällde ju inte bara ekonomisk vinning, utan var också ett sätt för ett fuskande distrikt att ge extra tyngd åt dess politiska linje på kongresserna. Skandalerna som blev följden av fusket har tagit hårt på förbundet, och det är rimligt att tro att nästan alla aktiva i SSU vill välja ett ledargarnityr som kan omvandla ideologiska spänningar till nya tankar snarare än till inbördeskrig.

SSU har varit en trött rörelse ganska länge nu. Det enda pigga utspelet på åratal var när man ansökte om lov för att starta en socialistisk friskola, vilket var en pr-kupp i den högre skolan med udden riktad mot borgerligheten. Men annars har man inte gjort mycket väsen av sig.

Det kanske är fusket och bråken som åstadkommit den handlingsförlamningen. Men inte bara på så sätt att de aktiva varit tvungna att hålla på med internt ränksmideri hela dagarna, för det finns en annan, lätt bortglömd dimension av att ha uppblåsta medlemstal. Man inbillar sig lätt att man representerar en folkrörelse, när det i själva verket rör sig om en kampanjorganisation som dubblerar som plantskola för politiska tjänstemän. Och om man inte har klart för sig vad det är för organisation man arbetar i och vilken produkt det är man marknadsför så hamnar fokus på helt fel saker.

De andra ungdomsförbunden (och moderpartierna, för övrigt) har sedan år tillbaks frigjort sig från illusionerna att de varit folkrörelser. Om SSU vill komma in på banan igen måste de också göra det. Valet av Jytte Guteland till ny ordförande för SSU kanske är ett steg i den riktningen. Om det är för tidigt att spekulera. Det verkar dock tydligt att många vill röra sig ditåt. Men det är lång väg att gå.