Pellnäs slår huvudet på spiken

Bo Pellnäs slår huvudet på spiken i sin Brännpunktare i dag. Sverige lever i säkerhetspolitisk förnekelse; det är bara godväderstänkande som gäller. Få om någon orkar ta strid för den del av försvaret som inte är spännande, internationell och romantisk.

I en globaliserad värld är det lika viktigt att försvara sig i Afghanistan som i Östersjön, heter det, men det är att blanda äpplen och päron. Det är klart att det är viktigt att världssamfundet kan göra insatser som den i Afghanistan, och det är rätt och riktigt att Sverige är med. Men närvaron är ju inte precis någon ersättning för att hålla beredskap att försvara vår nationella integritet och våra gränser.

Ingen tror att en invasion av Sverige är nära förestående, men det betyder inte att det saknas hot eller att det blivit överflödigt att kunna bita ifrån. Pellnäs kommer förstås att kallas ryssätare, men i umgånget mellan stater är det alltid bättre att vara stram än naiv. Ryssland har sina intressen och vi har våra; det kommer alltid att finnas en viss friktion och som utvecklingen nu ter sig är den på väg att bli större snarare än mindre.

En del verkar tro att det är olämpligt att ta in den ryska utvecklingen i kalkylerna när vi diskuterar försvarsfrågan, ungefär som om man skulle bli arg och besviken i Moskva över att vi misstror dem. Det är nonsens. Stater umgås inte med varandra på samma sätt som privatpersoner, och det är statsledningar väl medvetna om. Bör vara väl medvetna om….

Det är kyligare längs Sveriges östgräns än på länge. Samtidigt har vi nya internationella åtaganden. Samtidigt har vi försummat försvaret under lång tid. Och samtidigt vill finansministern storspara – och helst skära ned mer än så. Det är inte roligt.

Pellnäs har rätt. Också i att han behöver sällskap på barrikaderna.