Inga liberala signaler från Sahlin

Förväntan. Så kan man sammanfatta Mona Sahlins partiledarskap. När Sahlin valdes i våras fanns det en förväntan om att hon ska blåsa liv i socialdemokratin och skapa ett parti i rörelse. Sahlin talar också om en ny politik, men hittills har hon mest varit en lågmäld kontrast till Göran Perssons pekande hand; det är mer Clark Kent och mindre Stålmannen. Så också när hon i går gjorde debut i Almedalen.

Det är sympatiskt att en socialdemokratisk partiledare betonar vikten av livschanser i stället för att tala om jämlikhet, men i ett förnyelseperspektiv blev premiären ändå en icke-händelse. Det var regeringskritik och inte självkritik som dominerade. Miljö förstås (Reinfeldt ”svajar”), högskolan (färre platser) och komvux (mindre pengar). Paradnumret var hur hemsk den borgerliga regeringen är mot ungdomar. Hon själv lovade att lyssna till dem. Visst hade man väl kunnat förvänta sig mer av premiären än konventionell oppositionspolitik.

Alltså: Inget om den skyhöga ungdomsarbetslösheten (regeringens problem), utan allt ljus på a-kassan, anställningsskyddet och bostadspolitiken. Allt blir sämre bara för att de är ”ungdomar”. Orättvisor, det är som om valrörelsen 2010 redan hade börjat. Sahlin väljer därmed att hålla fast vid socialdemokraterna som ett orättviseparti.

Det är först som rättviseparti som s kan bli intressant utanför det politiska spelet, i det politiska samtalet. För att blir ett sådant parti krävs omprövning och modet att släppa ut motsättningarna inom socialdemokratin.

Så befriande det skulle ha varit om Mona Sahlin gett en signal om att på det här och det här området behöver vi liberalisera politiken. Men icke.

Hittills har förnyelsen rent konkret inte sträckt sig längre än till en och annan trumpetstöt om att det har varit fel på politiken. Innan moderaterna blev nya klädde man sig först i säck och aska; m tog verkligen avstånd från den ekonomiska politiken. Men Sahlins s-kritik skapar knappast någon tryckvåg i SAP. Inte minst eftersom det saknades markeringar av förnyelse i synen på Politik. Den är fortfarande allt. Längre än att återställa a-kassan sträckte sig inte förnyelsebeskeden i går.

Så länge som Mona Sahlin inte blir tydligare riskerar öppenheten inför dialog att bli en debattinbjudan med armbågen. Det är ju inte precis så att vågorna har gått höga i partiet. Ska det bli mer än några krusningar i partilivet krävs mer. Kanske kan det bli mer tryck när rådslagsmaterialet presenteras? Kanske inte?

Mona Sahlin har lång politisk erfarenhet men hon är fortfarande färsk som parti- ledare. Efter Perssoneran känns det onekligen befriande med den sökande inställning som Sahlin ger uttryck för, men att hon håller öppet för förändring är inte någon garanti för en modernisering av socialdemokratin verkligen kommer att äga rum.

Vi har lång erfarenhet av reformer och två saker har vi lärt oss, sade OECD:s chefekonom Jean-Philippe Cotis på ett seminariumi Visby i går. Dels att det är aldrig är så lätt att reformera som när det är kritiskt läge. Dels att det är enklare att reformera i mindre länder, för där är man oftare öppen för intryck, mer medveten om att man tävlar med andra och mindre självupptagen.

Cotis talade om nationer, men resonemanget känns ytterst relevant även för organisationer. Partier, till exempel. Det är dåliga nyheter för den potentiella reformatorn Mona Sahlin. Dels går hennes parti som ett spjut i opinionsmätningarna och kriskänslan från förra hösten är som bortblåst, dels är partiet lika stort som inåtvänt.