Ska vi folkomrösta om EU-fördraget?

EU är sig likt. Först en rejäl kris med hot om sammanbrott, men när maratonförhandlingen väl har avslutats är alla nöjda. Stats- och regeringscheferna kom överens om ett reviderat fördrag som ersättare för det förslag till konstitution som gick in i väggen när det blev nej i de franska och nederländska folkomröstningarna 2005.

Det lyckliga slutat på dramat i Europeiska rådet innebär att förhandlingschefen, den tyska kanslern Angela Merkel, stärker sin position som Europas ledande politiker. Nu talar alla om att gå vidare, men det är klokt att gardera för hinder på vägen när fördraget ska ratificeras.

Vid EU-toppmötet gjorde Tony Blair sorti med brittiska särkrav medan Nicolas Sarkozy gjorde debut i franska färger. Fredrik Reinfeldt gjorde inte så mycket väsen av sig, men det var viktigt att han tog striden för att EU inte ska sätta upp nya kriterier för medlemskap. Reinfeldt verkar redan ha siktet inställt på sjösätta det reviderade fördraget under det svenska ordförandeskapet andra halvåret 2009.

Polen gjorde bort sig och kommer att få kämpa hårt för att motverka den bad-will som blivit resultatet av tvillingbröderna Kaczynskis halsstirrighet och argumentationsnivå. Men man fick bra betalt för att inte lägga in sitt veto mot förslaget till nya rösträttsregler (dubbel majoritet). Det kan bara beklagas att det nu dröjer till 2014 (och fullt ut först 2017) innan de kan träda i kraft.

Samtidigt har olika medlemsländers ovilja att bara säga ja och amen i andra delar bidragit förbättringar i förhållande det ursprungliga förslaget. De nationella parlamentens ställning har stärkts något (men för lite) och skrivningarna om kompetensfördelning mellan Unionen och medlemsstaterna har blivit något klarare (men inte tillräckligt tydliga).

Det är förstås lite farsartat att EU-topparnas strävan har varit att hitta den gyllene medelväg som gör att folkomröstningar kan undvikas (där så är möjligt). Priset betalas i form en text som är motsatsen till det som vore önskvärt. Att det dunkelt skrivna inte är det dunkelt tänkta, säger en hel del både om EU och folkomröstningar. Diplomatiskt finlir och nationella undantag duggar tätt. Symboler som skulle kunna stimulera e-faktorn negativt är borta.

Det svenska EU-motståndet i form av miljöpartiet, vänsterpartiet och junilistan är redan ute på banan med krav på folkomröstning. Och det är inte som så ”udda” som Carl B Hamilton, fp-ledamoten i EU-nämnden, beskriver det. Att Sverige inte bör folkomrösta är en helt annan sak.

Jag vill inte ha någon svensk folkomröstning om det reviderade fördraget. Folkomröstningar är inte något bra instrument för att ta det beslutet; som beslutsform är folkomröstningar varken mer effektiva, legitima eller demokratiska jämfört med ett beslut som fattas i Riksdagen. Det är avgörande för mitt ställningstagande – inte att nyheterna i fördraget är så obetydliga. För så är det inte. EU blir inte någon superstat, men visst stärks unionen. Och det är meningen.