Än är nog inte botten nådd

Det var ett sammanbitet gäng utredare som mötte journalisterna i Läkarsällskapets lokaler för att redovisa Katastrofkommissionens andra betänkande. Så var det inte tänkt.

Ordföranden Johan Hirschfeldt, de fyra ledamöterna, den särskilde experten och huvudsekreteraren – alla trodde att de hade borrat i botten med betänkandet Sverige och tsunamin – granskning och förslag. Men i stället fick gruppen ett nytt uppdrag i februari 2007. Kommissionen hade inte haft tillgång till allt material. Skandalen var ett faktum.

Vid sidan av Katastrofkommissionen har Konstitutionsutskottet och JO försökt bringa klarhet i vad som hände den tragiska annandagen 2004 och därefter i krishanteringens efterfas. Men ökad insyn har också grumlat bilden och skapat en känsla av misstro kring vad som hände i inledningsskedet av flodvågskatastrofen. Upptäckten av de undangömda tsunamibanden gav misstankarna nya dimensioner.

I Kommissionens sista (?) betänkande, Tsunamibanden, står man fast vid den tidigare kritiken mot UD för bristande handlingskraft och mot den dåvarande statsministern Göran Persson för att inte – trots utredningar och riksdagsbeställning – ha infört en effektivare krishanteringsorganisation. Samtidigt skärper man den mot regeringskansliet med Perssons närmaste man, statssekreterare Lars Danielsson. Statsrådsberedningen var mindre aktiv än vad Danielsson har gett sken av.

I stället bekräftas uppgifter om att han varken tog del av central information för att starta upp krishanteringen eller var särskilt ivrig på att få veta mer. Han säkerställde inte heller att UD:s ledning tog sitt ansvar. Ja, det är inte ens säkert att ”jourhavande beslutsfattare” var på jobbet.

Frågan om vad dessa slutsatser innebär för bedömningen av Göran Perssons agerande tas inte upp av Kommissionen, som dock konstaterar att statsministern inte blev informerad på ett korrekt sätt. KU bör nu kalla till nya förhör med Persson. Det hela ger en distinkt känsla av att botten inte är nådd.

Som en bieffekt av granskningen framgår att säkerhetsnivån på regeringskansliet är bristfällig. Det borde vara ett minimikrav att i efterhand kunna kontrollera vilka som passerar in och ut. Men det är det alltså inte. Trots två politikermord har personskyddet svagheter. Detsamma tycks gälla skyddet av kvalificerad hemlig information. Därmed läggs en ny börda på den förre statsministerns axlar; budgetskäl har anförts för att förklara den dåliga säkerheten.

Turerna har fått den konstitutionella granskningen att framstå i all sin svaghet. Som Johan Hirschfeldt slog fast igår är det ”synnerligen allvarligt” att regeringskansliet gav felaktiga uppgifter till KU om e-post och e-postloggar. Överhuvudtaget finns det en brist på spårbarhet vad gäller beslut och dokument i dess arbete.

Det här borde vara sista spiken för KU i dess nuvarande utformning. Ett steg på en annan väg är att införa möjligheten till edsvurna vittnesmål, men det krävs ett bredare tänk än så.