På vilken fråga är ”storlandsting” svaret?

Halland går i bräschen för mer valfrihet och kvalitet i vården. Sedan den 1 januari i år har medborgarna i det borgerligt styrda landstinget rätt att välja fritt mellan olika enheter i närsjukvården – och makt att styra ekonomiska resurser genom sina val. Fristående aktörer kan ansöka om auktorisation och etablera sig efter godkännande.

Halland är typiskt nog också det landsting som ligger närmast till för att styckas – Viskan och Ätran till Västra Götaland, Nissan och Lagan till Skåne – om Ansvarskommitténs förslag om en ny regional indelning av Sverige skulle bli verklighet.

Ansvarskommittén anser att landstingen bör bli färre och större för att kunna bli kompetenta och resursstarka nog. Men vad finns det egentligen för exempel på att störst också är bäst och vackrast inom offentlig verksamhet?

Visst kan det vara klokt att skicka halländska patienter med svåra och ovanliga åkommor till Sahlgrenska eller Lund. Men dels sker det förhoppningsvis redan i dag, dels handlar kommitténs förslag inte om var sjukvården ska bedrivas utan om var den ska styras, planeras och finansieras. Och då är det klart svårare att se storlandstingens förtjänster. (Allra helst som de där patienterna i framtiden sannolikt ofta ska skickas till Köpenhamn eller München.)

Dagens regionala indelning måste förstås inte gälla för evigt. Trafiklösningar och annan infrastruktur kan behöva prioriteras och beslutas i forum som speglar en ny praktisk verklighet snarare än gamla länsgränser. Vissa län är för små för att utgöra naturliga enheter och det är ofta läge för samarbete. Den nya Skåneregionen verkar till exempel ha slagit ganska väl ut. Problemet med Ansvarskommitténs förslag är inte att den vill minska antalet landsting/regioner från 21 till någonstans mellan sex och nio.

Problemet är att kommittén vill att dessa storregioner ska kontrollera vården och finansiera den genom regional beskattning. Det kommer att vidmakthålla producentperspektivet och planekonomin i en sektor som är i mycket stort behov av patientperspektiv och styrning genom personliga val.

Därför är det välkommet att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann gör klart att m inte vill vara med och dra i gång en regionreform, som går ut på att skapa ännu större landstingsmaskinerier. Tvärtom bjuder Schlingmann upp till en långsiktig diskussion om sjukvårdens finansiering, som pekar fram mot någon sorts nationell sjukvårdsförsäkring.

Detta vore att ”förstatliga sjukvården och öka avståndet till medborgarna”, kontrar Acko Ankarberg Johansson, som har företrätt kd i Ansvarskommittén. Men då blandar hon ihop sjukvården och sjukvårdspolitiken. Ett statligt försäkringssystem i kombination med valfrihet för patienterna minskar avståndet mellan enskilda människor och vården; att ett antal regionala sjukvårdspolitiker samtidigt avlövas får man ta med fattning.

”Låt staten sköta finansieringen av sjukvården och låt landstingen, i konkurrens med privata vårdgivare, ägna sig åt själva vården.” Den attraktiva modellen förordas av Sveriges läkarförbund. Gårdagens m-signal gör den aningen mera sannolik.