G8 skapar ett bättre klimat

Olyckskorparna kraxar i kör om att klimatöverenskommelsen på G8-mötet i Heiligendamm inte räcker och att de andra länderna vikt ned sig för USA.

Jag är inte lika säker på att man ska vara negativ. Om man ska få bukt med CO2-nivåerna framöver måste man få med Kina, Indien och andra stora utvecklingsländer i samarbetet. Dels därför att de är på väg att bli världens största CO2-källor (och atmosfären bryr sig inte om ”orättvisan” att de inte har fått chans att ha någon stor utsläppshistoria bakom sig), dels därför att USA aldrig kommer att ansluta sig till en internationell process där Kina och Indien inte är med.

Det har skällts något alldeles fantastiskt mycket på Bush för att USA lämnade Kyotoprocessen 2001 – men då hade redan den amerikanska senaten röstat nej till ett avtal utan Kina och Indien. Med röstsiffrorna 95-0. I ett redan sorgligt frihandelsskeptiskt USA är det väldigt svårt att tro att ens en ny demokratisk administration ska gå med på tak för amerikanska CO2-utsläpp under andra förutsättningar än att Kina och Indien är med, eller att man får sätta upp handelshinder mot kinesiska och indiska varor. Inget attraktivt scenario, om man så säger.

Klimatprotektionismen, krav på ”gröna” handelshinder, är ett stort hot mot världsekonomin och de fattigas levnadsstandard, som diskuteras alldeles för lite.

Om nu G8-deklarationen gör att USA kommer tillbaka in i diskussionerna, och att fokus i post-Kyotodiskussionerna förskjuts en del från utsläppstak till ny teknik, så är mer vunnet än förlorat.

I själva verket är det angeläget att samtalen präglas mer av frågorna om ny teknik och hur den kan spridas. Man kan tycka att det inte spelar någon roll i slutänden: takdiskussionen handlar om hur mycket som får släppas ut, teknikdiskussionen om hur vägen dit kan se ut. Men ord och perspektiv spelar roll, och det är något helt annat att föra en dynamisk debatt om hur tekniken kan hjälpa oss än en defensiv diskussion om hur mycket späkning som stundar.

En del gröna blir högröda av ilska när man antyder att CO2-framtiden inte handlar om hur vi ska ”byta livsstil” och ”gå över till ett annat ekonomiskt system” utan om hur frihet och välstånd ska förenas med långsiktig hushållning. Det är inte det minsta klädsamt.