Fortsatt full fart i förlorarfabriken?

I augusti 2006 kom 25 polska medborgare till Danmark för att dela ut tidningar. Inget konstigt med det, kan man tycka, men det ledde ändå till en hel del debatt.

Innan utdelningsföretaget BS Distribution började leta folk utomlands hade man kört en rekryteringskampanj på hemmaplan via annonser, broschyrer och arbetsförmedlingens hemsida. Men det var inte tillräckligt många av Danmarks drygt 100 000 arbetslösa som var intresserade. Det är ingen sinekur att gå upp i ottan och dela ut tidningar, och folk tyckte helt enkelt inte att lönen var värd besväret.

Journalisten Ole Birk Olesen berättar historien i sin nya bok Taberfabrikken (Förlorarfabriken), och han är inte förvånad. Den danska välfärdsstaten är kanske världens generösaste, och för många är resultatet att det inte spelar någon ekonomisk roll ifall man jobbar eller ej. Så många avstår från att jobba.

Danska staten lägger var tredje skattekrona på ersättningar till vuxna i arbetsför ålder som inte arbetar, och, ja, den får vad den betalar för. Fogh Rasmussens regering har miljarder goda skäl att studera den svenska alliansregeringens arbetslinje. Danmark har kärva år framför sig och extra starka skäl att tänka nytt.

Jag träffar Ole Birk Olesen en fridfull eftermiddag några dagar före det stora fotbollsbråket. Redaktionen till hans nättidning 180 Grader ligger ett stenkast från den nya operan, och försommarbrisen får det att klucka i hamninloppet. Jag antar att kontrasten mellan den här idyllen och en bister novemberdag med storm utifrån Öresund är lika stor som den mellan drömmen om välfärdsstaten och delar av välfärdsstatens verklighet.

Avsikten med välfärdsstaten är att ”sätta envar i stånd att lösa sina egna problem”, citerar Olesen ur de danska socialdemokraternas principprogram från 1961. Vid början av 60-talet stod drygt 200 000 personer i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden; nu är de mer än fyra gånger så många. Var fjärde vuxen försörjs av andra skattebetalare i stället för av sig själv.

I ett fascinerande kapitel följer Olesen debatten i socialsekreterarnas facktidskrift Socialrådgiveren. Inledningsvis handlar den professionella dialogen om hur enskilda ska hjälpas tillbaka till den smala vägen. Men så blir det 70-tal och debatten börjar handla om samhällets skuld, om rätten att bli försörjd av det allmänna och om utanförskap som politisk motståndshandling. Välfärdsstatens väktare underminerar i stor skala de värderingar som är dess förutsättning.

Bokens största brist är försöket att visa att precis allt som gått snett är just välfärdsstatens fel; det finns trots allt samhällsproblem även i Schweiz. Men som inlaga från allmänna åklagarens sida är Taberfabrikken värdefull. Den vill bevisa i mesta laget, men den kräver en genomarbetad replik.

Och en svensk version. Även hos oss behövs debatt om välfärdsstatens filosofi och konsekvenser, inte bara om dess olika procentsatser.