Åter denna fruktan för lust och fägring

Det drar ihop sig till skolavslutningar och som vanligt får man ta del av beklämmande läsning om hur ängsliga skolledare eller -politiker bryter långa traditioner. I ivern att vara någon (oklart vem) till lags ses man hellre i sunkiga samlingslokaler än i ortens vackra kyrka, där man brukat vara förr om åren.

Ekot berättar om Eriksdalsskolan, som valt att hålla sin avslutning i Eriksdalshallen. Ja, se, det blir ett minne för livet.

Glädjande nog är elever och lärare på Akallaskolan, norr om Stockholm, betydligt coolare när de får komma till tals i samma radioinslag. Så länge avslutningen utformas på ett omdömesgillt sätt och inte förvandlas till evangeliserande (och när ägnade sig för övrigt Svenska kyrkan senast åt sådant?) är det inga problem. Det låter nyktert och klokt. (Det finns till och med tecken på att även ickekristna elever kan lyssna till ”Den blomstertid nu kommer” utan att behöva krisgrupp efteråt.)

Observera att skolelever inte behöver vara muslimer, judar eller buddhister för att vara ickekristna. Även de flesta ”kristna” elever har vag, om ens någon, personlig relation till kristendomen som religion.

Däremot är kyrkorummet och sommarpsalmerna en del av en gammal och omtyckt svensk tradition. Både svenskfödda och invandrade ickekristna (och för den delen, kristna) blir en gemensam erfarenhet med äldre generationer rikare när de har fått uppleva en traditionell svensk skolavslutning.